Jag är irriterad.
Irriterad för att min bror och hans sambo inte umgåtts med mig, trots att jag bjudit hem dom hit otaliga gånger. Egentligen känner jag helt ärligt att jag skiter i dom, men jag vill ha deras barn i mitt liv. Jag är deras faster och idag börjar deras äldsta skolan.
Dom gånger jag har träffat barnen, märks det hur fina band som finns.
Är också irriterad på min syster. Jag skulle få bo hos dom nu i helgen under Stockholmskonventet när NA Sverige, firar 25 år. Igår fick jag veta att då hon inte hört nåt av mig, trodde hon att det inte blev nåt. Inget hej, hur mår du? Bara "då du inte hört av dig...."
Min pappa bryr sig inte om mig över huvud taget. Har slutat att fundera mer på det.
Tycker att det är så tråkigt. Jag vet att alla i min familj, inklusive jag är helt uppfukkade vad det gäller familjerelationer och ingen har haft det lätt med flyttar, separationer, familjehem och så vidare. Vi syskon har kanske inga starka blodsband, eftersom vi inte har växt upp tillsammans. Men jag älskar dom trots allt. Det suger när jag hör från min äldsta att hon önskar att hon kände sina kusiner och att hon aldrig vill förlora kontakten med sina syskon.
Har fastnat i gamla beteenden. Pratar illa om folk, söker andras gillande och känner avundsjuka.
Vet att jag måste fortsättat att jobba i stegen och be om hjälp. Som en bra början.
Igår var jag och hälsade på S igen i Norrköping. Han har det jobbigt just nu med drogsug. Åtta veckor ska han vara kvar där nere. Jag tror inte att det är tillräckligt för en trasig fullblodsknarkare, men han vill hem sen. Det är i alla fall fint att se att han mår bra fysiskt.
Kram å Kärlek!
