måndag 6 augusti 2012

EGO

B var här i fredags. Han påminde mig om det var precis ett år sen jag vaknade upp på  IVA. Oj, vad tiden går fort. Vilken resa jag har varit med på!
Är jag tacksam över att jag lever?
Ja, det är jag. Jag tror fortfarande inte att jag riktigt förstått vad som hände den dagen för drygt ett år sen.
B berättade om när han hittade mig, hur han ringde 112 och pratade med operatören tills ambulanserna kom, hur han körde efter dom in till lasarettet och hur han fick sitta i anhörigrummet och vänta.

Hur kunde jag utsätta mina barn och vänner för något dylikt??
Självcentrering, det är verkligen ett signum för denna vidriga sjukdom.

2 kommentarer:

Susanne sa...

Du har kommit så himla långt på ett år, du är såååååå bäst.
Pyss

Chribba sa...

Jag är glad över att jag hittade din blogg och är väldigt tacksam över att du har kommit så här långt. Du hjälper mig verkligen så tack för att du finns.