onsdag 31 augusti 2011

Surt äpple

Idag firar jag 14 dagar som nykter. Känns bra :)
Det känns mindre bra att jag ökat storleksmässigt och inte ens kan ha mina baggyjeans, som satt så löst på mig i början av sommaren. Det saknades ganska många centimeter för att få igen knapparna. Surt och ännu kan jag inte riktigt gå på foten. För er som inte vet, så tappades en flaggstång över min vänsterfot för en månad sen.

Nu ikväll åkte jag iväg till min mamma och hämtade slagbordet. Tyckte att det var lika bra att bita i det sura äpplet och träffa henne en gång till på samma dag. Förhoppningvis dröjer det länge innan hon våldgästar mig nästa gång.

Idag har jag knappt tänkt på alkohol. Jag känner mig mycket gladare också. Och så är jag lite kär. I Love på Robinson. Hur gullig är inte han?

Nu ska jag gå en sista promenad med vilddjuren, sen somna till en film.
Ha en fin kväll alla!

Kram


Jobbprojekt



Bordet såg inte alls ut som jag trodde, men det här är mycket bättre! Det kommer att bli så fint efter slipning och målning!

Lilla hallen

Mina nya skåp

Oväntat besök





Vaknade i morse av att jag hörde knackningar på ytterdörren. Såg på klockan att den var 9 och undrade vem som hade ett ärende till mig så tidigt på morgonen. Eller vem som hade ett ärende till mig överhuvudtaget!

Det visade sig att det var min mamma.
1. Jag gillar inte besök när jag är nyvaken.
2. Jag gillar inte oanmälda besök.
3. Jag gillar inte min mamma.

Det finns en massa olika orsaker till det och jag försöker verkligen som vuxen, att acceptera henne för den hon är och för hur hon har varit, men det är fortfarande en process.
Någonstans så tror jag att alla föräldrar gör så gott dom kan, utefter deras egna förutsättningar, men det är en klen tröst för dom barn som lidit.

Jag ska i alla fall försöka att ta mig till henne någon dag framöver och hämta ett gammalt slagbord som jag har fått. Det kommer att göra sig fint i mitt vardagsrum, efter att jag vitmålat det :)
Apropå att måla... Jag skulle vilja måla mina köksmöbler vita, men mina barn tycker att vi får för mycket vitt hemma. Kan man få för mycket vitt i ett hem? Ju mer vitt, desto fräschare tycker jag.

Jag har hittat så många fina heminredningsbloggar här på blogg.se och känner mig inspirerad att ta tag i mitt eget hem. Å andra sidan så bör jag hålla i mina pengar eftersom det är någon som snart fyller 18 år här hemma :)

Ha en fin dag alla!



tisdag 30 augusti 2011

Iittala Essence

Torr i strupen

Träffade Britt-Marie på Nyängen idag. Det gick fint, vi pratade mycket om hemlighetsmakeriet kring oss alkisar, varför vi skäms över våran sjukdom. Jag vet inte om vi kom fram till något, men det är skönt att ventilera sig lite.

Besökte Iittala
-outleten i Örsundsbro och köpte på mig 4 st fina champagneglas. Kikade lite i heminredningsbutikerna där också, och ååååh vad jag önskar att jag hade mycket pengar!

Törsten efter alkohol är riktigt jobbig ikväll och har varit hela dagen. Dom senaste åren har mitt tänk gått ut på att finna tid till att dricka och nu ska jag istället försöka att inte tänka på alkohol överhuvudtaget.
Det är inte helt enkelt.
Imorgon har jag varit nykter i 14 dagar. Det är en liten bit på väg. En bra början.

Känner mig rastlös, tom, förvirrad och trött. Kan inte sätta ord på vad det är.
Önskar att allt inte kändes så jobbigt.
Hur hamnade jag här?
Hade jag kunnat gjort något annorlunda?

Det har ingen betydelse nu i alla fall. Gjort är gjort och jag sitter där jag sitter. Jag måste bara hitta lite verktyg som hjälper mig att må bra.

Detta händer med alkohol i kroppen

Alkoholen ska till hjärnan
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Det är hjärnan som reagerar på alkohol med berusning, det är hjärnan som blir tolerant för alkoholens ruseffekter om man dricker under en lång tid och det är hjärnan som blir beronde av alkohol - dvs det är hjärnan som till slut behöver alkohol för att "fungera" - om man dricker sprit, vin och öl under månader och år.
Hjärnskador
~*~*~*~*~*~*~
Att hjärnan skadas av alkohol är känt sen många år. Man vet ännu idag inte exakt biologin bakom rus, tolerans eller beronde. Man vet inte vart den nedre gränsen går för att få bestående skador på hjärnan. Slutar man dricka har hjärnan stor möjlighet att återhämta sig. Det trodde man inte tidigare. Idag vet man bättre. Vi har ett fantastiskt förråd av outnyttjad hjärnkapacitet, en reserv som kan läras upp när något går sönder.
Hjärnmyndig
~*~*~*~*~*~*~
Stor konsumtion av alkohol vid unga år, innan hjärnan har vuxit färdigt medför större risker för bestående skador. Hjärnan är "myndig" och vuxen först i 24-25 års åldern. Det är bra om man kan skjuta upp alkoholdebuten till hjärnans myndighetsålder.
Inte bara alkoholister
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*
Det är inte bara alkoholister som får skador av alkohol. Många människor får skador, där dom inte förstår att skadan har ett samband med alkohol. Alkohol är ofta en dold sjukdomsorsak. Två tredjedelar av dom som vårdas på en medicinsk intensivavdelning har misstänkta alkoholproblem. I den psykiatriska vårdenär ungefär hälften alla vårdfall orsakade av alkohol.
Alkoholförgiftning
~*~*~*~*~*~*~*~*~
Akut alkoholförgiftning är dödsorsaken för ett par hundra människor varje år. Om man får för mycket alkohol i sig skyddas kroppen normalt genom kräkreflexen och att nedre magmunnen täpper till. Om det blir kramp i den nedre magmunnen så släpps alkoholen vidare till tarmarna. Där sugs den upp i blodet och kan efter någon halvtimme kväva personen genom att andningscentrum i hjärnan bedövas.
Farlig coctail
~*~*~*~*~*~*~*~
Särskilt farlig är alkoholförgiftning i kombination med mediciner, framförallt värktabletter, lugnande mediciner och sömntabletter. Verkan blir ofta helt oberäknelig. Denna typ av kombinationsförgiftning är en viktig orsak till plötsliga dödsfall. Orsaken avslöjas först vid obduktion.
Träsprit~*~*~*~*~
Metanol som finns i träsprit och teknisk sprit kan i små doser (6 cl) ge blindhet och leda till döden. Metanol är förrädiskt genom att det inte går att skilja smaken från rent brännvin. Flera människor dör varje år för att dom köpt träsprit i tron att det är hembränt.
Hjärtat~*~*~*~
Hög konsumtion av alkohol ökar risken för hjärtinfarkt och rytmrubbningar som kan leda till hjärtstillestånd.
Nervskador~*~*~*~*~*~
Nervskador är vanliga vid kraftigt alkoholmissbruk. Skadorna visar sig som fumlighet i händer och fötter, samt känselrubbningar och smärtor i armar och ben. Sjukdomen kallas alkoholpolyneurit. Med B-vitamin och avhållsamhet från alkohol kan skadorna gå tillbaka.
Magkatarr~*~*~*~*~*~
Magkatarr och magsår är vanliga hos storkonsumenter. Alkoholen påverkar magslemhinnan och symtomen försvinner om man slutar dricka. Däremot hjälper ingen behandling om man fortsätter.
Diarré dagen efter man har druckit alkohol beror på alkoholens retning av tarmen.

Inflammation i bukspottkörteln~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Detta är ytterst allvarligt och en alltmer vanlig sjukdom, där den dominerande orsaken är alkohol. Kronisk inflammation kan utvecklas, där symptomen är smärtor och avmagring till följd av svårigheter att suga upp näring från tarmen. Dom insulinproducerade cellerna kan även skadas med diabetes som följd.
Leverskador~*~*~*~*~*~*~
Skrumplever är den mest kända skadan på levern. I Sverige dör ca 700 människor varje år av skrumplever orsakad av alkohol. Det är dubbelt så många som på 60-talet. Två burkar starköl per dag är en klart riskabel konsumtion för att utveckla skrumplever. Det är dock bara 10% av alla alkholberoende som får skrumplever.
Testiklarna~*~*~*~*~*~
Alkoholen har en direkt giftverkan på testiklarna och mängden manligt könshormon minskar i blodet med sämre potens som följd.
Cancer~*~*~*~
Cancer i munhålan och matstrupe är många gånger vanligare hos storkonsumenter. Det finns ett samband mellan lungcancer och hög konsumtion. Detta beror säkert på att tre av fyra storkonsumenter är rökare.
Dille (Delirium tremens)~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Abstinens uppstår när alkohol går ur kroppen. Abstinensen varierar i svårighetsgrad, allt efter hur mycket som druckits och under hur lång tid. Delirium tremens kommer efter några dagars nykterhet. Den sjuka är ofta mycket orolig, vet inte vart han är och har synhallucinationer som upplevs som mycket verkliga. Delirium är påfrestande för hjärtat. Utan behandling på sjukhus är dödsrisken stor.
Sammanfattningsvis~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Bör betonas att det är mängden alkohol dvs den belastning man utsätter kroppen för som är avgörande för skadornas omfattning. Man kan mycket väl dricka mycket och utveckla svåra alkoholskador utan att dricka sig berusad. Att övergå från starksprit till vin eller öl skyddar inte på minsta sätt mot alkholskador. Vidare bör man påminnas om att skador som redan uppstårr ofta går tillbaka vid varaktig nykterhet.

Källa: Kriminalvården

Skål!

Augusti lider mot sitt slut och det får mig att automatiskt tänka på julen. Jag vet att det är lite tid mellan sommar och vinter, men när sommaren är slut, längtar jag till advent och jul!
För mig är december den mysigaste tiden på hela året med stjärnor, stakar och tända ljus överallt.
Jag har valt att begrava dom jular jag hade när jag var liten och ser numera december som enbart fin och mysig.
I år ska vi ha en vit jul jag och barnen. I alla bemärkelser.
Jag vet att jag är lite knäppare än dom flesta andra (mina barn påminner mig ständigt) och jag började redan för flera dagar sen att leta efter vita julgranskulor på nätet.
Hittade en del, men shit vad dyra dom är! 40-60 kr för en kula!!
Så jag gör nog rätt i att börja samla redan nu :)

Jag var vaken till sent i natt och sov som följd av det väldigt länge idag. Alldeles snart ska jag besöka Nyängen och efter det har jag ambitionen att åka till  Iittala
-outlet i Örsundsbro.

Jag har länge tänkt att jag ska börja samla på champagneglas i par, vilket säkert verkar lite udda, nu när jag ska vara nykter.
Men kan jag inte dricka bubblorna längre, så borde jag få ha några fina glas att trösta mig med, i mina nya vitrinskåp :)
Och Pommac funkar alltid att skåla i vid speciella tillfällen. Dessutom så behöver jag inte vara rädd att råka krascha ett dyrt fint glas, eftersom att jag som nykter har hyffsad koll på, vart jag har mina kroppdelar.

Dags att sätta fart här hemma. Vi hörs!

Sinnesrobönen

Gud, ge oss sinnesro att acceptera
det vi inte kan förändra.
Mod att förändra det vi kan
och förstånd att inse skillnaden.

måndag 29 augusti 2011

Tack

Vilken kväll!
Jag har varit på ett helt underbart AA-möte med min älskade vän M. Det var så mycket värme och tacksamhet i rummet, att jag blev så känslosam att tårarna kom (igen). Jag hörde så många fina och bra delningar och jag kände igen mig i alla som vanligt.
Det fanns speciellt en kvinna där, som berörde mig lite extra och när hon pratade så vek hon inte blicken från mig en enda sekund. Hon talade från sitt hjärta, direkt till mitt. Efter mötet så pratade hon med M och sa att hon kände igen sig i mig, som en yngre variant av henne. Jag är tacksam över att fått träffa henne och jag ser fram emot nästa gång vi ses.

Alla på mötena är så otroligt omtänksamma och trots att dom jobbar så hårt med sig själva, så vill dom gärna hjälpa till och stötta andra.
Jag kände mig väldigt välkommen när jag klev in genom dörren ikväll och det syntes verkligen på flera av medlemmarna att dom var glada att jag kom tillbaka. En jätteskön känsla!

Jag kom hem ifrån Västerås med ny energi och styrka.
Nu ska jag måla färdigt det sista och sen mysa ner mig i soffan med hundarna.

Kram :)

Anonyma diabetiker

Ännu en ny måndag... 12 dagar nykter idag.
Har sovit oroligt,det är andra natten utan sömntablett, plus att jag har haft en valp i ansiktet halva natten. Inte så att jag försöker sluta med sömntabletten (jag är tacksam över att jag kan ta den om jag måste), men jag har inte behövt den. Jag har legat och tittat på tv tills jag har varit så trött att jag slocknat.

Helt sjukt egentligen hur livet har tagit vändning. För några år sen stoppade jag knappt i mig en Ipren. Jag var så emot tabletter, oavsett vad dom var för.
Jag har ätit min antidepressiva medicin i ca ett år, men inte förrän nu har jag fått reda på att jag ätit den helt i onödan. Så länge jag dricker alkohol och äter antidepressiv medicin så gör den ingen verkan. Jag hade lika gärna kunnat spola ner min medicin i toaletten.
Jag hade ingen aning om att det var så. Min läkare vet om att jag har alkoholproblem, men hon sa bara till mig att det är farligt för levern att kombinera alkohol med antidepressiv medicin.

Så förhoppningsvis kommer min medicin att göra verkan framöver, utan alkohol i blodet.

Jag ska fortsätta med mitt målande idag och jag borde verkligen tvätta min bil.
Känner mig inte riktigt kry, har lätt huvudvärk och är lite snuvig. Hoppas att det inte blir mer än så.
Tror att jag åker till AA-möte i Västerås ikväll. Jag har inte varit på något möte sen förra torsdagen och jag behöver lite styrka och energi.

Det är en  sak som jag har funderat på angående AA. Om alkoholism är en sjukdom och vi inte kan rå för att vi får den...varför ska vi då skämmas för den? Finns det andra anonyma grupper som  Anonyma Diabetiker, eller Anomyma Strokepatienter?
Vi förväntas att kunna dricka på ett snyggt sätt, mingla på en fest med en cocktail i handen, dela på en flaska vin med sin käresta, skåla i champange på nyårsafton, ta en öl till middagen på krogen, dricka en nubbe till midsommarlunchen eller kräftskivan, mysa med glögg i advent...
Alkoholen finns överallt och vi gör reklam för den på tv och biodukar.
Men har vi problem, om vi är alkoholister, då skäms vi.

Jag läste någonstans att var sjätte person som dricker har ett missbruk. 3% av dom som missbrukar är dom personer som vi ser på parkbänkarna. Kan tålas att tänka på. Alkoholism är trots allt en ganska bred folksjukdom.

Nu dags att måla!
Vi hörs :)

söndag 28 augusti 2011

Om man är stor så måste man vara snäll

Höstluft

För första gången på flera veckor så har jag sett till att haft saker att göra idag och oj, vad mycket bättre det känns! Jag och min äldsta åkte på eftermiddagem iväg och köpte två vitrinskåp, som jag hittat på Blocket. Efter det fortsatte jag att ta tag i mitt hus, har legat på latsidan med det målande som är kvar. Gjorde i alla fall första strykningen på fönsterbrädorna i vardagsrummet. Känns bra!

Det är helt klart mer enkelt att undvika att tänka på alkohol, när jag sysselsätter mig med något. Men så fort jag sätter mig ner, så kommer tankarna. Lilla djävulen säger att det skulle vara fint med ett glas vin till söndagsfilmen på tv. Lilla djävulen snackar en massa skit och jag försöker att inte lyssna på den.

Idag kan jag nästan gå normalt på min vänsterfot. Står jag helt upprätt med båda fötterna på golvet, så känns ingenting. Det gör fortfarande lite ont när jag går, men snart borde jag kunna motionera som vanligt. Då ska alla mackor, läsk och godis promeneras bort.

Kände att det var riktigt kyligt ute ikväll, när jag gick med hundarna. Det luktade höst.
Den här sommaren har gått sjukt snabbt, men det gör den nog varje år. Nästa sommar ska jag i alla fall inte dricka bort. Jag ska också se till att inte få fallande flaggstänger över fötterna, så att jag slipper soffa och fot i högläge :)

Min favoritsysselsättning

Här bor jag

Soffhäng

lördag 27 augusti 2011

Angel vs. Devil


Igår på Nyängen pratade Britt-Marie om, att det är okej att jag just nu mår som jag gör, att det är okej att bo på soffan och inte ta mig för något och att det är okej att låta disken eller tvätten vara.
Det var skönt att höra, men jag vill inte ha det så här.
Att ta mig in till Enköping för handla är enormt jobbigt och svårt. Det krävs en lång mental förberedelse och trots den är det inte säkert att jag klarar av det.
Jag hade tänkt att jag skulle åka på ett AA-möte i Västerås ikväll, men jag kunde inte ta mig ur soffan.
Det är precis som att något låser sig i huvudet. Hur gärna jag än vill komma ut, så går det inte.

Britt-Marie sa även att det är viktigt att jag är snäll mot mig själv och att jag måste lära mig att tycka om mig själv.
Jag förstår hur hon menar, men jag vet inte hur det ska gå till.
I 35 år har jag aldrig känt mig bekväm i mig själv, eller tyckt om mig själv. Jag har varit i relationer där jag ständigt har blivit trampad på, på ett eller annat sätt.
Jag har aldrig sett mig själv som värdefull. Och ju mer alkohol jag har petat i mig genom åren, desto mer har jag föraktat mig själv.

Idag har jag varit nykter i 10 dagar och det här är den svåraste vita perioden jag någonsin har gått igenom hittills.
Jag är törstig och väldigt sugen på att berusa mig. Jag drömmer om alkohol och jag tycker att jag ser alkohol i varenda tv-reklam och film.
Jag trycker i mig onyttigheter och känner mig fetare och fetare. Och efteråt kommer ångesten. Om jag bara kunde bli bra i foten, så att jag åtminstone kunde röra på mig lite.

Idag när jag hämtade in tvätten som hängt ute, var jag så nära att titta in i jordkällaren för att kolla om det inte fanns någon kvarglömd alkoholhaltig vätska, sen någon fest i sommar.
Rädslan för att faktiskt hitta någon, gjorde att jag inte tordes öppna dörren.

Med mina få kanaler är det bara skit på tv ikväll. Jag får trösta mig med att Martin Lidberg i kvällens Fångarna på fortet, är jäkligt het!
Jag hade tänkt att jag skulle åka in till Enköping för att hyra en film, men den lilla djävulen på min axel, som förser mig med ångest, satte stopp.

De 12 stegen


1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi inte längre kunde hantera våra liv.

2. Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd.

3. Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i händena på Gud, sådan vi uppfattade honom.

4. Vi företog en grundlig och oförskräckt moralisk självrannsakan.

5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska den exakta innebörden av alla våra fel.

6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.

7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.

8. Vi gjorde upp en lista över alla de personer som vi hade skadat och var blev villiga att gottgöra dem alla.

9. Vi gottgjorde personligen dessa människor så långt det var oss möjligt utom då detta kunde skada dem eller andra.

10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.

11. Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade honom ­ varvid vi endast bad om insikt om hans vilja med oss och styrka att utföra den.

12. När vi, som resultat av dessa steg, själva hade haft ett andligt uppvaknande, försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.









fredag 26 augusti 2011

Prinsessbakelse


Jag tycker om nätterna. Dom är lugna och tysta och lagom skrämmande. Jag trodde aldrig att jag skulle våga vara ensam hemma när mörkret föll, nykter. Men jag känner mig ganska trygg ändå.

Idag har jag haft ett ganska jobbigt sug efter alkohol. Jag hittade en tom ölflaska under diskbänken när jag skulle tömma soporna och jag kunde känna hur jävla gott den en gång smakat. Sen fick jag dåligt samvete för att jag ens hade tagit i den och nu ligger den i soppåsen och ser elak ut.

Det var ett bra möte på Nyängen hos Britt-Marie. Jag blev förvånad över mig själv, hur mycket jag faktiskt pratade idag. När samtalet var slut och jag skulle gå därifrån så såg jag ett bekant ansikte i korridoren, en riktig buse från Enköping som alla känner till och som oxå satt på häktet i Uppsala när jag jobbade där.
Britt-Marie sa att jag inte behövde gå ut om det kändes jobbigt, utan att jag fick vänta en liten stund tills han gått. Först backade jag in i rummet och tänkte stanna, men sen kände jag att : Va fan, han och jag sitter i samma båt. Han är missbrukare. Jag är missbrukare. Han går dit för att få metadon. Jag går dit för att prata. Så jag klev ut genom dörren, mötte min jämnlike, sa hej till honom och gick därifrån. Det kändes skönt.

Jag har äntligen hittat en blogg om missbruk och tillfrisknande, som faktiskt är aktiv. Det gladde mig mycket, även fast hon som skriver och jag, har olika sorters missbruk.
Jag längtar så till den dagen då jag kan skriva att jag har varit ren och nykter i tre år. Mitt rekord hittills är två månader (bortsett från då jag har varit gravid).
Efter varje gång som jag börjat dricka igen, efter en nykter period, så blir drickandet värre, minnesluckorna större och konsekvenserna likaså. Det är ju sjukt att jag ändå fortsätter att dricka. Jag vet vad alkoholen gör med mig och hur dåligt jag mår när jag dricker. Att alkoholismen är en sjukdom, det förstår jag, men en person med diabetes sitter ju inte och smockar i sig en massa bakelser. Varför dricker då vi alkisar? Vi vet ju att alkoholen i värsta fall tar livet av oss.

Nio dagar nykter idag. Jag borde stråla av lycka, men jag känner ingenting.

Identitet

Jag har aldrig varit riktigt glad. Jag vet inte alls vem jag är eller vad jag gillar och tycker om.
Har jag valt den här vägen jag går på själv, eller har jag omedvetet letts in på den?
Som nykter måste jag börja om från början och lära känna mig själv.
Som barn och tonåring hade jag ingen att jämföra mig med eller knyta band till. Ingen förebild eller vuxen att se upp till. Ingen kärlek att få av någon.

När jag presenterade mig själv för alkoholen vid 13 års ålder, blev jag någon. Jag blev cool och vuxen. En å annan kille såg mig och nån tjej tyckte att jag var tuff. Jag var äntligen
någon.
Jag tyckte om känslan av berusning från första början. Jag drack så ofta jag kunde och fick möjlighet.
Klart att det hände att jag några gånger blev så bakis att jag lovade mig själv att aldrig mer dricka, men det löftet höll inte i sig länge.

Jag har aldrig druckit en droppe alkohol under mina två graviditeter. Inte heller när jag har ammat. Och som småbarnsförälder drack jag inte heller så ofta. Jag var välsignad med två barn som inte sov en hel natt före 2 års ålder, men istället för att sova och vila upp mig när jag var barnledig, så gick jag ut och festade.

Jo, jag gillade berusningen. Jag visste inte att jag låg i en riskzon pga att alkoholism fanns på flera håll i familjen.
När jag tänker tillbaka på hur mina förhållanden har varit genom åren så ser jag inte mig själv, barnen eller mina pojkvänner som huvudrollsinnehavare. Det har varit alkoholen hela tiden.
Många gånger har jag tänkt "Hjälp, vad han dricker mycket. Är han en jävla alkis eller?"
I själva verket är det jag som har varit rädd för mig själv. Jag har tänkt att "om han inte dricker så mycket, så behöver inte jag heller göra det"

Jag har aldrig tackat nej till alkohol. Jag har gärna sett att folk fått utmana mig i vem som kan dricka mest. Jag  har tyckt att det har varit coolt att stå i baren och dricka ren vodka istället för en vanlig drink.
När SJ hade restaurangvagn på tåget till Stockholm, klämde jag minst 2 stora Mariestad på den 40 minuter korta resan dit. Även om kl bara var 12 på dagen.
På den tiden skämdes jag inte. Jag tyckte bara att jag var vuxen och ball.

Dom senaste åren har jag handlat så mycket på bolaget att jag har skämts. Ibland har jag åkte till Västerås för att köpa alkohol, för att systembolagspersonalen här, inte ska tro att jag är en alkoholist.
Jag har druckit öppet när det har varit fest, jag har druckit ur kaffekoppar när det har varit vardag.

Min dotter frågade mig häromdagen hur mycket pengar jag har lagt ner på alkoholen genom åren. Jag har ingen aning, men jag antar att jag skulle ha varit ganska förmögen om man kunde räkna ihop allt.

Om en timme ska jag vara hos Britt-Marie på Nyängen. Min lilla djävul på axeln sa åt mig tidigare idag att jag skulle ringa återbud. Min ängel på andra axeln sa, att jag ändå behövde in till stan för att handla lite. Ängeln och jag vann idag. Tror jag...Vi har inte kommit iväg än.

torsdag 25 augusti 2011

Fullgubbar

Jag tog mig in till AA-mötet i Enköping. Hela Västerledskyrkan var full av folk och jag var lite osäker på vart i kyrkan, lokalen var. Men jag hittade till slut rätt. Det var jag och 8 män i övre medelåldern som var där. Vi hade lite högläsning, sen våra delningar och efter det en liten paus. Flera av gubbarna frågade mig i pausen hur jag hade hunnit med att supa och ta hand om två barn. Dessutom var jag så ung och det syntes inte på mig att jag druckit. Och vad skulle en så snygg tjej som jag, på flaskan att göra?
Jag försöker att inte ha förutfattade meningar eller sätta folk i olika mallar, men när jag fick dessa frågor, fick det  mig att undra om dom någonsin har lämnat Enköping, eller ens sitt eget hem.

Jag ska ge det några chanser till och inte döma ut Enköping, men jag känner mig inte speciellt motiverad till att besöka just den här AA-gruppen igen.

Min dotter har berättat för sin pappa om mitt missbruk. Hon har även pratat med en av sina lärare. Jag märker att hon har ett stort behov av att prata med någon annan än mig och det är bra. Min son pratar inte alls, om inte jag tar initiativet och jag är mer orolig för honom, hur han hanterar allt det här.
Eller så är det inte en sån stor grej för honom.
Det är ju egentligen ingen stor grej, om man nu ska se till att alkoholism faktiskt ät en sjukdom.

På tal om sjukdom så skiljer sig ändå alkoholismen stort, mot om man jämför med andra sjukdomar, som tex cancer. Är du cancersjuk så  är det synd om dig. Du kan inte rå för att du fått cancer, du behöver inte skämmas.
Vad är det som gör det så skamligt att säga att jag är sjuk i alkoholism? Jag är alkoholist, alkobralla, vinhagga, fyllkärring...
Det klingar illa, visst?

Kan det vara så att skammen är så stor för att inte alla vet att det är ett sjukdomstillstånd?
Eller är det för att alla förväntas att kunna dricka på ett snyggt sätt, att kunna ta en drink eller en öl och att det sen stannar där?
Hur många sambos delar på en flaska vin en lördagkväll och låter det stanna där?
Jag vet inte om jag känner till några. Det betyder naturligtvis inte att dom är några alkobrallor som jag.
Jag vet bara att jag inte klarar av att dela på bara en flaska med någon. Jag behöver en hel flaska själv. Minst. När mitt sällskap börjar bli onykter, så känner jag ingenting. När mitt sällskap är riktigt full, då har jag precis kommit igång och vill ha mer.

Jag har aldrig tagit en återställare och jag har aldrig gömt flaskor för mina barn. Men jag är inte mindre alkoholist för det.
Jag har supit på ett sånt sätt, att jag har varit en fara för mitt eget liv. Jag har gjort galna saker på fyllan, som jag aldrig skulle ha tänkt tanken på i nyktert tillstånd. Jag har förstört relationer, jag har smutskastat och skyllt ifrån mig. Jag har haft minnesluckor och jag har druckit mitt vin som andra släcker törsten med saft. Jag har smygit runt i luvtröja och ficklampa och tittat i min hyresvärds lador och jordkällare, ifall det inte finns någon bortglömd flaska någonstans. Vilken fin hyresgäst!!

Jo, jag är en riktig alkobralla, men idag har jag varit nykter i 8 dagar och jag ska göra mitt yttersta för att vara nykter ännu en dag till!

Att ta mig för

Tungt. Jag har ingen ork eller energi, förmår mig inte att göra något hemma eller ta hand om mig själv.
Jag sover illa på nätterna och inatt har jag drömt obehagligt. Jag känner mig ensam och övergiven.
I boken jag läser står det hur viktigt det är att byta ut gamla rutiner. Jag vet inte hur. Känns som att jag inte har några rutiner att byta ut.
Enda sen jag skadade foten i flaggstångsolyckan, så har jag legat på soffan. Jag kan fortfarande inte gå mer än kortare sträckor och det känns som att jag har ökat ungefär 400 kg i vikt.
Jag har saker att ta tag i hemma, allt från att tvätta till att måla trappan, men jag finner ingen som helst ork.

Jag har försökt att söka efter bloggar på nätet som handlar om missbrukare, för att läsa om hur andra klarar sin vardag, men jag hittar bara några få och dom flesta är inaktiva.

En del av mig saknar att prata med mina vänner, en annan del tycker att det skönt med tystnad.
Jag saknar B, men vet inte om jag vill eller kan ha honom kvar som vän. Vissa personer påstår att han aldrig var en vän, men bortsett från att han försåg mig med droger, så gjorde han mycket bra för mig.

Jag är vansinnigt sugen på att tatuera mig igen. När jag har mått dåligt är det det enda som har hjälpt mig att må bra (även om jag varit sugen på att åka hem och supa mig full efteråt), men min ekonomi just nu sätter stopp.
I helgen är det tatueringsmässa i Stockholm som jag har sett fram emot så länge, men jag vet redan nu att jag inte kommer att gå. Inte det att jag inte klarar av att vara nykter, det har jag inga problem med, men jag vill inte gärna åka dit ensam.

Ååååh vilken tung dag det känns som idag! Jag ska i alla fall försöka ta mig in till Enköping ikväll och besöka AA där. Tror att det kanske är lite därför jag känner som jag gör idag. En alkoholist i Enköping är lika mycket alkoholist som en i Västerås, men det känns ändå jobbigt.
Jag vet att det inte finns något sätt att skynda på mitt tillfrisknande, men jag önskar att det fanns ett.
Jag vill må bra.

onsdag 24 augusti 2011

Vanliga människor

Ikväll har jag varit på mitt andra AA-möte. Jag åkte hemifrån 40 minuter innan jag skulle vara där, för att den här gången vara lite tidig och göra entré innan alla andra satt sig.

Jag körde fel ett par gånger och kom såklart fem minuter efter att mötet börjat och naturligtvis satt alla redan på plats när jag kom. Jag kände igen en människa sen i måndags, samma man som satt och läste högt ur en bok, annars var alla främlingar för mig. Det som förvånade mig mest var att alla såg ut som "vanliga" människor. En tjej, såg inte ut att vara äldre än 25. Det fanns förresten en man, som man såg tydligt på att han levt ett hårt liv. Han såg ut som en riktig parkbänksalkis. Det visade sig att han hade varit nykter längst av alla som var där. 11 år. Man ska inte låta sig luras av folks utseende...

 Alla gjorde sina delningar och idag var det lättare att berätta om mig själv. Jag kände mig inte ledsen alls, snarare lättad och lugn. Vi har alla olika livsöden och erfarenheter, men vi är alla lika mycket fast hållna i alkoholens grepp. Vi förstår alla varandra.

Det som skrämmer mig lite är att alla människor på AA (som jag hittills träffat) säger att dom inte kan leva utan AA, att det är AA som är deras enda räddning. Går dom inte på AA så börjar dom dricka igen.
Så vill inte jag ha det.
Jag vill inte hänga upp mig på något specifikt. Jag vill klara av att vara nykter, utan att behöva vara bunden av något eller någon.
Fast det är ingenting jag behöver fundera så mycket på just nu. Det enda jag behöver tänka på nu är att ta mig igenom en dag i taget.
Och idag har jag varit nykter i en vecka.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan med mina hundar och titta på en riktig alkisrulle : When a man loves a woman.
Sen hoppas jag på en god natts sömn.
Det var länge sen.

tisdag 23 augusti 2011

Leva nykter

Jag fick en bok igår på AA-mötet. Leva nykter heter den. Jag började läsa lite i den idag och fastnade omgående. Den är både skrämmande och intressant. Allt som står i den, är som att det är skrivet om mig.
Man behöver inte sitta på en parkbänk i slitna kläder, nerkissad och lukta illa för att vara alkoholist. Man behöver inte vara tandlös eller ens dricka varje dag. Man kan vara slav under alkoholen och ändå klara av att ta hand om familj och sköta sitt jobb. I alla fall för ett tag.
Jag har länge vetat att jag har problem med alkoholen. Det är inte normalt att tex gå på en dejt och ha en tetra vin i handväskan, som jag kan dricka ur, när mitt sällskap går på toaletten. Eller att ta med mig handväskan in på toaletten och dricka där.
En gång (i början av en ny relation) skulle vi ha en mysig hemmakväll. Jag hade en flaska rosé hemma och en flaska rött, som bara var 8%-ig. Innan jag gick in i duschen, hällde jag upp ett varsitt glas rosé till oss och tog en klunk, för att min pojkvän inte skulle känna att jag svept den röda flaskan i badrummet när jag duschade. Tyckte han att jag luktade vin så var det ju av klunken jag druckit innan jag duschade. Min pojkvän visste inte att jag hade den röda flaskan också. Jag gömde den längst ner i tvättkorgen när den var uppdrucken.

Jag dolde mitt drickande bra för mina barn också. Var det tex fredag eller lördagkväll, så tog jag ett glas vin till maten, medans dom drack läsk. Kanske att jag fyllde på glaset senare, när vi flyttade in till vardagsrummet och tv´n. Det var allt barnen såg. Dom såg aldrig alla dom andra glasen jag drack däremellan. Jag har aldrig sluddrat eller raglat omkring. På sin höjd har jag somnat på soffan, medans barnen fortfarande varit vakna. Ingen reagerade över det, jag var ju ändå en ensamstående mamma, som jobbade hårt för att få allting att gå runt. Inte var väl det så konstigt att jag då somnade, när jag slitit en hel arbetsvecka?

Dom senaste åren eskalerade mitt drickande. Kanske framförallt dom senaste tre åren. Jag kunde dricka närsomhelst i veckan, efter att jag kom hem från jobbet. Jag visste att om jag slutade dricka kl 21 på kvällen (eller däckade), så kunde jag fortfarande komma upp på morgonen kl 6 och vara pigg. Inte fräsch, men pigg. Sådär höll jag på, även när jag körde skolbuss. Jag lärde mig snabbt hur jag skulle dricka och när jag skulle ta sista glaset, för att sen kunna blåsa noll i alkolåset i bussen dagen efter.

Medans jag körde skolbuss, så jobbade jag även extra i en klädbutik i Västerås på helgerna. Jag började aldrig jobba tidigare än 11, vilket passade mitt drickande perfekt. Det innebar att jag kunde sitta uppe och dricka lite längre kvällarna innan jag skulle dit. Lördagarna var perfekt, för då kunde jag dricka direkt när jag kom hem kl 18 och sikta på att bli riktigt full, för på söndagar öppnade butiken inte förrän kl 12.

Jag har så många exempel, som verkligen visar vilken slav jag är under alkoholen, men jag har nog inte riktigt förstått hur illa det faktiskt var och är.
Ju mer jag läser i boken, desto mer inser jag hur sjuk jag är.
Ett bra exempel i boken är att jämföra alkoholen med en person som är allergisk mot något. Om jag är allergisk mot nötter så äter jag dom inte, med risk för att jag blir sjuk eller kanske till och med dör. Samma sak händer om jag fortsätter att dricka.

Jag väljer livet.


Kärlek

Loke & Balder


måndag 22 augusti 2011

En dag i taget

Idag har varit en dag med många tunga bitar att ta tag i...mycket att ta in och smälta.
Mötet på Nyängen var väldigt jobbigt. Britt-Marie var hård och rak och inte alls den Britt-Marie jag minns att hon var för 2.5 månader sen. Hon sa saker som att "om du vill ta ditt liv, så kan ingen göra nåt åt det. Dina barn kommer att lära sig leva med det. Du har rätten att ta ditt liv om du vill"
Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag hade ju precis förklarat för henne att jag inte ville dö. Hon malde på rätt länge med samma kommentarer, så jag antar att det är nån slags taktik dom kör med på missbrukare. Kanske för att få personen att vakna upp...Jag tyckte mest att det kändes konstigt.
Vi bestämde i alla fall att vi ska ses två gånger i veckan framöver och jag ska dit igen på fredag.

Jag har även varit på mitt första AA-möte idag. Jag sitter fortfarande och funderar på vad jag tyckte om det.
Min kära vän M följde med mig och det var ett otroligt stöd för mig.
Mötet var precis så som man sett i filmer. "Hej, jag heter BM och jag är alkoholist" varpå hela gruppen svarar "Hej BM!!!" Trots att jag var den som fick prata sist av alla och att jag kände igen mig i allas historia, så var det sjukt svårt att säga den där meningen..."Hej, jag heter BM och jag är alkoholist"
Jag satt mest och grät under hela mötet och även när det var min tur att prata. Det var riktigt jobbigt att ha allas blickar på mig, men en stor tröst att alla har suttit, och sitter i samma båt som jag. Dom fick mig att känna mig enormt välkommen och trots att jag bara spenderade en timme i samma rum som dom här nya människorna, så gav dom mig både hopp och styrka.

Jag har pratat men min dotter ganska länge ikväll. Hon mår inte så bra...Hon tycker att det är jobbigt med hela den här karusellen. Det var ett svårt samtal, för jag vet inte vad jag kan göra för att lindra hennes smärta.
Jag inser att det här kommer att bli min livs svåraste utmaning, att faca allt som jag från och med nu möter -
nykter.

Sist men inte minst av dagens händelser: Jag hade fått ett långt, fint mail av min lillasyster, som just nu bor i Norge. Hon skrev så fina saker till mig, att dom var svåra att ta till. Men jag känner hennes stöd med mig på min resa och varje gång som jag känner att jag vill ge upp, ska jag läsa hennes mail. Jag kan inte med ord beskriva, hur värdefulla hennes ord är för mig eller hur mycket dom betyder.
Jag är inte ensam.
När jag skrevs ut från intensiven och skickades till psykakuten, lovade läkaren där att han skulle ta kontakt med Nyängen åt mig. Han skulle även kontakta min husläkare, eftersom jag har fått nya mediciner. Det har han inte gjort. Jag ringde själv till Nyängen och husläkaren nyss. Underbara Britt-Marie på  Nyängen låter mig komma nästan direkt, jag ska dit kl 14 idag. Det känns skönt att få komma dit med så kort varsel. Hade hon sagt åt mig att komma dit imorgon, hade det känts svårare.

Jag hade sån ångest igår, kunde knappt andas. Förstår inte riktigt vad det beror på, eftersom jag nu har berättat för mina barn om mitt missbruk och börjat ta tag i allt. Det borde väl kännas lättare nu, som en sten som släppts?
Jag känner mig så ensam... Kanske är det därför.
Jag var mentalt förberedd igår, för att gå på ett AA-möte  i Enköping. Jag var helt säker på att det var ett möte kl 19. När jag gick in på deras hemsida, för att kolla exakt vart mötet skulle vara, så såg jag att det var kl 18 och då var det försent.
Ikväll är det ett öppet möte i Västerås. Jag vill så gärna gå och hoppas att M kan följa med mig.

söndag 21 augusti 2011

Ofattbart



Efter att ha sett dokumentären om massakern på Utöya, känns mina problem minmala. Det är svårt att förstå och ta till sig, Norges största tragedi genom tiderna. Det var svårt för en månad sen och det är lika svårt nu.
Vi borde leva mer, skratta mer och älska mer, under den tiden vi har på jorden. Vi vet aldrig när den kan ta slut.
Jag undrar om man verkligen måste analysera och gräva i det som har varit.... I alla fall i 20 års tid har jag grävt och rotat och försökt att finna svar, men egentligen så vet jag inte vad jag letar efter. Jag kan inte förändra det som har varit och några riktiga svar kommer jag aldrig att få. Det enda som jag är helt säker på, är att alkoholen har ett hårt grepp om mig och att jag måste göra mig fri. Den har alltid funnits nära till hands för mig och jag har alltid tagit den till mig, som ett flyktmedel, istället för att känna.
Innan jag lärde känna B så hade jag enbart ett alkoholmissbruk. Idag sitter jag och kämpar mot att inte berusa mig med vad som helst. Jag har stoppat i mig gräs och mängder av olika sorters tabletter och det var just det sistnämda som nästan tog livet av mig för ett par veckor sen. Det, blandet med lite fin starköl.
Sakta börjar jag se vad fan jag har hållt på med.
Jag har suttit med min tunga blöta offerkofta, som luktat illa och kliat,  jag har manipulerat mina vänner, ljugit och varit egocentrisk. Jag har sårat och gjort illa folk som bryr sig om mig.
Jag längtar så efter att bli frisk!
Jag ska klara av det den här gången. Jag förtjänar det. Min nyktra vän A sa till mig, att hans nykterhet är viktigare än hans dotter. För utan att vara nykter, kan han inte vara en bra pappa. Och han har rätt.
Min bästa vän M hörde av sig till mig igår. Jag bröt ihop och grät och grät och grät. Det är en konstig känsla att gråta utan att vara full. Det gör mer ont på något sätt.
 Jag känner att M kommer att finnas med mig på den här resan, mot ett friskt och nyktert liv. För mig är hon lika viktig som mina barn. Hon är den enda som känner mig innan och utan. Jag är tacksam för att hon fortfarande vill vara min vän. Kanske att jag behövde känna hennes avståndstagande mot mig, för att jag skulle inse, hur illa jag har betett mig.
Allting kan bara bli bättre nu.
Jag föddes för fyra dagar sen och nu väljer jag själv hur min framtid ska se ut.


lördag 20 augusti 2011

Ångest

Jag har en sån ångest, att jag knappt kan andas. Jag känner mig så sjukt ensam i allt det här och det är kanske inte så konstigt, för ensam är jag ju.
Jag trodde att när man "kom ut ur garderoben" så skulle det finnas åtminstone ett par förstående människor runt omkring en. Det enda som är runt omkring mig är tystnad. Ja, det är klart...min nyktra vän A, stöttar mig med samtal och sms, men han känner mig inte. Min vän B är tyst, efter att jag ifrågasatt honom varför han erbjudit mig en massa annan skit, istället för alkohol, när jag bad honom om hjälp att sluta dricka. Min andra vän M håller sig på avstånd. Jag förstår inte varför dom var med på resan hit, men sen gav upp när jag behöver dom som mest? I nöden prövas vännen, heter det väl, så jag antar att jag är vänlös.
Min lördagkväll blev inget AA-möte i Västerås. Mötet var kl 12 på dan och inte kl 19 som jag trodde. Imorgon kväll är det ett slutet möte i Enköping. Jag ska försöka att ta mig mod till att gå. Vet att alla som är där, sitter i samma båt som jag, så det borde inte behöva vara så läskigt. Men det är svårt och jag skäms så mycket!
Mina känslor just nu är blandade av ångest, tomhet, ilska, besvikelse och rastlöshet. Idag kommer inga tårar och det är jag tacksam för. Fast det är nu jag borde passa på att gråta, när barnen inte är hemma.
Jag fick ett sms av mamma igår. Hon undrade om hon kunde göra något för mig, att hon mår skit, när jag mår skit. Det låter nog bittert, men hon vill hjälpa mig 35 år försent. Jag avböjde.
Jag ska göra mitt bästa för att ta mig igenom en dag i taget. Jag ska försöka att hitta styrka i mina barn och hundar. På måndag ska jag ringa till Nyängen och boka en tid och sen ska jag kombinera mina möten där med AA-möten. Jag ska fixa det här den här gången! Jag vill fixa det här!
Jag läste att en alkobralla har tre valmöjligheter i livet:
Supa ihjäl sig.
Hamna på sluten psykiatrisk avdelning.
Bli nykter.
Jag väljer det sista. Fast resan dit skulle ju bli lite mer behaglig om jag fick droga mig under tiden ;)


Jag väljer att leva


Jag är bara 35 år.
Jag har druckit sedan jag var 13 år. Jag har alltid varit sifferblind, men min huvudräkning säger att det är 22 år. 22 års förtäring av alkohol, bortsett från två graviditeter, då jag har varit nykter.
För två veckor sedan vaknade jag på intensiven, med två gråtande vänner bredvid mig. Jag lurade döden med några få minuter. Eller så var inte min tid inne än. I alla fall så såg jag inget ljus i någon tunnel. Kanske tänkte HAN skicka mig några våningar ner...Jag vet inte...Jag vet bara att jag fick en ny chans.

Jag fick stanna på sjukhuset i 2 dygn. Det enda jag ville när jag låg där, var att åka hem till mina barn och mina hundar. Jag grät och grät och lovade mig själv att det skulle skulle vara slut på mitt missbruk. Jag skulle krama mina barn så hårt när jag kom hem och tala om för dom hur mycket jag älskar dom och hur fina och underbara dom är. Jag skulle även tala om för mina fula, utslitna pyjamasbyxor, hur mycket jag tycker om dom. Jag lovade mig själv att bli ödmjuk och tacksam.

Jag åkte från lasarettet till psykakuten, fastspänd på en bår, i en ambulans. Jag skämdes så att jag höll på att svimma. Ska det verkligen vara nödvändigt, frågade jag? Ni kan inte tvinga mig dit!! Men det var nödvändigt, sa sjukhuspersonalen och tvinga mig kunde dom. Hade jag vägrat så hade läkaren skrivit ut ett vårdintyg.
Så jag bet ihop, skämdes och skämdes lite mer.
Jag bad högre makter att ambulanskillarna skulle hålla fast vid sin tystnadsplikt och att jag inte skulle bli ett samtalsämne bland kollegorna på fikarasten.
Jag var livrädd att psykläkaren skulle tvångsomhänderta mig och att jag skulle få tillbringa kommande veckor på Ulleråker. Vad skulle jag säga till mina barn? Hittills hade jag sagt att jag hade fått ännu ett gallstensanfall och att det var därför jag var inlagd.
Jag åkte dock hem från psykakuten, ett par timmar senare med lite nya mediciner. En tablett som skulle tillgodogöra min redan antidepressivsa medicin, en tablett för att minska alkoholsuget och en tablett att somna på om nätterna.

Några timmar senare den dagen, sitter jag hemma, i en vilstol på gräsmattan och dricker en öl. Sedan en till.. och en till. Några tabletter kan jag inte ta, för dom är slut.
Mina dygn på sjukhuset har jag glömt, förutom då jag ska sova och hör sirener som tjuter inne i huvudet.

I två veckor till ungefär, fortsätter jag mitt drickande. Jag är förbannad och irriterad dygnet runt. Jag försöker att vara snäll och glad och känna tacksamhet för att jag lever, men jag kan inte!! Vad är det för fel på mig, undrar jag. Varför beter jag mig som jag gör? Jag vill inte dö. Jag vill bara må bra och kanske få skratta lite.

Jag dricker när barnen inte är hemma. Jag dricker när dom är hemma. Jag dricker när dom sover och när dom är vakna, men jag sköter det snyggt. Min vän B, sover hos mig i ett par nätter. Han tröstar och jag gråter. Fyllegråt. Äckliga, stora fylletårar, som aldrig tycks ta slut.
Jag skickar egoistiska och löjliga sms till min bästa vän M. Hon blir orolig och ringer polisen, som snart står på min trappa och knackar på. Min son står i duschen och missar precis polisen när dom åker härifrån.
Jag skickar ytterligare ett sms till M och tackar för att hon förstört för mig och att jag nu måste förklara för min son varför polisen var här. Jag klandrar allt och alla och sitter med den största och tyngsta offerkoffa som jag nånsin haft på mig.
En kväll pratar jag med min vän A, som jag har lärt känna via facebook. Han är en fd narkoman och alkholist och har varit nykter i snart 2.5 år. Dagen efter minns jag inte om vi har pratat eller inte. Jag har ett svagt minne av att vi pratat, men minns inte alls om vad.
Där någonstans känner jag att det får vara nog! Jag sätter mig i bilen och åker till Köping där A bor. Vi åker till en strand och sätter oss och pratar i några timmar.
A talar om för mig att jag är en alkoholist. ALKOHOLIST. ALKOHOLIST. ALKOHOLIST. Jag känner mig smutsig och ful. Äcklig.
Vad ska jag säga till barnen? Hur ska jag klara av att bli nykter och frisk och samtidigt mörka för dom?

Dagen efter mitt besök i Köping, berättar jag för barnen att deras mamma är en missbrukare. Dom tar det väldigt bra, i alla fall min son. Båda undrar såklart hur jag lyckats dölja det och mellan tårarna berättar jag hur jag smygit med mitt drickande mellan jobb och hemmaliv.
Senare samma kväll får jag ett sms av min dotter, som åkt för att sova över hos sin pojkvän. Hon skriver: Jag älskar dig mamma och jag är stolt över dig!

Jag har gjort mig osams med M, efter för många elaka sms, som sen övergår till desperata förlåt. Jag inser att hon har ledsnat och jag bryter ihop helt. Hur ska jag klara mig och mitt tillfrisknande utan henne? Jag tigger, bönar och ber, men hon vill inte prata. Jag gråter som jag aldrig tidigare gjort nykter och jag längtar efter alkohol eller någonting annat som kan berusa mig. Jag är så nära att ringa till B och be att han kommer hit med något, men en röst i huvdet säger : Du har berättat för dina barn. Du kan inte svika dom. Dom är ditt antabus.

Det här är min tredje dag som nykter och ikväll är det Mälaren runt och efterfest på motorgården. Jag har längtat efter den festen sedan förra året, men istället för att gå dit, tänker jag sitta på ett AA-möte med min nyktra vän A.