Pappa

Kom iväg till psykakuten.
Blev jättefint bemött av samma kvinna som jag pratat med i telefonen innan jag åkte. Jag grät ut och fick en kopp kaffe.
Efter att ha väntat i tre timmar fick jag träffa en jätterar läkare som ordnade med sjukintyg och remiss till beroendekliniken. IGEN.
Jag hade ju fått löfte om att sköterskan som jag varit i kontakt med tidigare på beroende, skulle ringa upp mig under dagen, men det gjorde hon inte.
Inte heller psykologen, som jag ringt och sökt.
Läkaren jag träffade på PA sa att det var vansinnigt hur dom bollat runt mig under mina tre nyktra månader. Husläkare > beroendeklinik > psykakut > beroendeklinik > psykolog i Uppsala > psykolog i Enköping > psykakut > beroendeklinik.
Vad är det här??

Jag har gråtit slut på mina tårar för idag och det blev, trots allt, en bra avslutning på dagen.
Åkte på NA-möte efter Uppsala och sen fikamys hemma hos Lo.
Så skönt att bara sitta och prata och få vara som jag är.
Inte behöva tänka på, att nåt låter konstigt som jag säger. Lo förstår.

Saknar min pappa.
Varför hör han inte av sig?
Varför kommer han inte och hälsar på?
Kom på mig själv på väg hem från Västerås, att jag satt och nynnade på "Brevet från Lillan".
Tänk om man fick vara liten igen...
Jag tyckte att min pappa luktade så gott när jag var liten. Motorolja och snus.
Grät en skvätt i bilen.
Det känns inte bättre. Jag saknar honom ändå.

God natt mina fina!
Kram!