Födelsedagsångest

Min ångest är vidrig.
Kom på att jag känner så här varje år strax innan min födelsedag.
Tidigare år har jag druckit bort ångesten. Födelsedagen också.

Jag avskyr att fylla år. Mina födelsedagar slutar alltid med tårar och ensamhet.
Och fylla.
Jag minns inte ett enda födelsedagsfirande när jag var liten, fram till jag fyllde 12.
Den födelsedagen var min mamma arg på mig.
Minns inte vad jag hade gjort.
På köksbordet låg i alla fall några paket och min mamma talade om vad som fanns i dom, för att jag hade gjort något, eller sagt något som inte passade henne.
Jag kommer aldrig glömma hur ledsen jag var när jag till slut fick öppna dom.

Jag kommer också ihåg min 20-årsdag. Jag hade gjort smögåstårta och köpt alkohol. En efter en ringde återbud och det slutade med att jag satt ensam.

Det är dom enda födelsdagar jag minns.
Varje år får jag ångest strax innan jag fyller.
Innerst inne önskar jag mig en stor krets med vänner, som kommer med tårta och presenter och som fixar ett surpriseparty för mig.
Det är löjligt, det vet jag.
Jag har ingen bekantskapskrets. Dom vänner jag hade söp jag bort.

Skönt att kunna lokalisera min ångest nu.
Har nog kunnat göra det tidgare år också, men då har jag dövat den med alkohol.
Det tänker jag inte göra det här året.