Jag tog mig in till AA-mötet i Enköping. Hela Västerledskyrkan var full av folk och jag var lite osäker på vart i kyrkan, lokalen var. Men jag hittade till slut rätt. Det var jag och 8 män i övre medelåldern som var där. Vi hade lite högläsning, sen våra delningar och efter det en liten paus. Flera av gubbarna frågade mig i pausen hur jag hade hunnit med att supa och ta hand om två barn. Dessutom var jag så ung och det syntes inte på mig att jag druckit. Och vad skulle en så snygg tjej som jag, på flaskan att göra?
Jag försöker att inte ha förutfattade meningar eller sätta folk i olika mallar, men när jag fick dessa frågor, fick det mig att undra om dom någonsin har lämnat Enköping, eller ens sitt eget hem.
Jag ska ge det några chanser till och inte döma ut Enköping, men jag känner mig inte speciellt motiverad till att besöka just den här AA-gruppen igen.
Min dotter har berättat för sin pappa om mitt missbruk. Hon har även pratat med en av sina lärare. Jag märker att hon har ett stort behov av att prata med någon annan än mig och det är bra. Min son pratar inte alls, om inte jag tar initiativet och jag är mer orolig för honom, hur han hanterar allt det här.
Eller så är det inte en sån stor grej för honom.
Det är ju egentligen ingen stor grej, om man nu ska se till att alkoholism faktiskt ät en sjukdom.
På tal om sjukdom så skiljer sig ändå alkoholismen stort, mot om man jämför med andra sjukdomar, som tex cancer. Är du cancersjuk så är det synd om dig. Du kan inte rå för att du fått cancer, du behöver inte skämmas.
Vad är det som gör det så skamligt att säga att jag är sjuk i alkoholism? Jag är alkoholist, alkobralla, vinhagga, fyllkärring...
Det klingar illa, visst?
Kan det vara så att skammen är så stor för att inte alla vet att det är ett sjukdomstillstånd?
Eller är det för att alla förväntas att kunna dricka på ett snyggt sätt, att kunna ta en drink eller en öl och att det sen stannar där?
Hur många sambos delar på en flaska vin en lördagkväll och låter det stanna där?
Jag vet inte om jag känner till några. Det betyder naturligtvis inte att dom är några alkobrallor som jag.
Jag vet bara att jag inte klarar av att dela på bara en flaska med någon. Jag behöver en hel flaska själv. Minst. När mitt sällskap börjar bli onykter, så känner jag ingenting. När mitt sällskap är riktigt full, då har jag precis kommit igång och vill ha mer.
Jag har aldrig tagit en återställare och jag har aldrig gömt flaskor för mina barn. Men jag är inte mindre alkoholist för det.
Jag har supit på ett sånt sätt, att jag har varit en fara för mitt eget liv. Jag har gjort galna saker på fyllan, som jag aldrig skulle ha tänkt tanken på i nyktert tillstånd. Jag har förstört relationer, jag har smutskastat och skyllt ifrån mig. Jag har haft minnesluckor och jag har druckit mitt vin som andra släcker törsten med saft. Jag har smygit runt i luvtröja och ficklampa och tittat i min hyresvärds lador och jordkällare, ifall det inte finns någon bortglömd flaska någonstans. Vilken fin hyresgäst!!
Jo, jag är en riktig alkobralla, men idag har jag varit nykter i 8 dagar och jag ska göra mitt yttersta för att vara nykter ännu en dag till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar