måndag 22 augusti 2011

En dag i taget

Idag har varit en dag med många tunga bitar att ta tag i...mycket att ta in och smälta.
Mötet på Nyängen var väldigt jobbigt. Britt-Marie var hård och rak och inte alls den Britt-Marie jag minns att hon var för 2.5 månader sen. Hon sa saker som att "om du vill ta ditt liv, så kan ingen göra nåt åt det. Dina barn kommer att lära sig leva med det. Du har rätten att ta ditt liv om du vill"
Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag hade ju precis förklarat för henne att jag inte ville dö. Hon malde på rätt länge med samma kommentarer, så jag antar att det är nån slags taktik dom kör med på missbrukare. Kanske för att få personen att vakna upp...Jag tyckte mest att det kändes konstigt.
Vi bestämde i alla fall att vi ska ses två gånger i veckan framöver och jag ska dit igen på fredag.

Jag har även varit på mitt första AA-möte idag. Jag sitter fortfarande och funderar på vad jag tyckte om det.
Min kära vän M följde med mig och det var ett otroligt stöd för mig.
Mötet var precis så som man sett i filmer. "Hej, jag heter BM och jag är alkoholist" varpå hela gruppen svarar "Hej BM!!!" Trots att jag var den som fick prata sist av alla och att jag kände igen mig i allas historia, så var det sjukt svårt att säga den där meningen..."Hej, jag heter BM och jag är alkoholist"
Jag satt mest och grät under hela mötet och även när det var min tur att prata. Det var riktigt jobbigt att ha allas blickar på mig, men en stor tröst att alla har suttit, och sitter i samma båt som jag. Dom fick mig att känna mig enormt välkommen och trots att jag bara spenderade en timme i samma rum som dom här nya människorna, så gav dom mig både hopp och styrka.

Jag har pratat men min dotter ganska länge ikväll. Hon mår inte så bra...Hon tycker att det är jobbigt med hela den här karusellen. Det var ett svårt samtal, för jag vet inte vad jag kan göra för att lindra hennes smärta.
Jag inser att det här kommer att bli min livs svåraste utmaning, att faca allt som jag från och med nu möter -
nykter.

Sist men inte minst av dagens händelser: Jag hade fått ett långt, fint mail av min lillasyster, som just nu bor i Norge. Hon skrev så fina saker till mig, att dom var svåra att ta till. Men jag känner hennes stöd med mig på min resa och varje gång som jag känner att jag vill ge upp, ska jag läsa hennes mail. Jag kan inte med ord beskriva, hur värdefulla hennes ord är för mig eller hur mycket dom betyder.
Jag är inte ensam.

Inga kommentarer: