Igår på Nyängen pratade Britt-Marie om, att det är okej att jag just nu mår som jag gör, att det är okej att bo på soffan och inte ta mig för något och att det är okej att låta disken eller tvätten vara.
Det var skönt att höra, men jag vill inte ha det så här.
Att ta mig in till Enköping för handla är enormt jobbigt och svårt. Det krävs en lång mental förberedelse och trots den är det inte säkert att jag klarar av det.
Jag hade tänkt att jag skulle åka på ett AA-möte i Västerås ikväll, men jag kunde inte ta mig ur soffan.
Det är precis som att något låser sig i huvudet. Hur gärna jag än vill komma ut, så går det inte.
Britt-Marie sa även att det är viktigt att jag är snäll mot mig själv och att jag måste lära mig att tycka om mig själv.
Jag förstår hur hon menar, men jag vet inte hur det ska gå till.
I 35 år har jag aldrig känt mig bekväm i mig själv, eller tyckt om mig själv. Jag har varit i relationer där jag ständigt har blivit trampad på, på ett eller annat sätt.
Jag har aldrig sett mig själv som värdefull. Och ju mer alkohol jag har petat i mig genom åren, desto mer har jag föraktat mig själv.
Idag har jag varit nykter i 10 dagar och det här är den svåraste vita perioden jag någonsin har gått igenom hittills.
Jag är törstig och väldigt sugen på att berusa mig. Jag drömmer om alkohol och jag tycker att jag ser alkohol i varenda tv-reklam och film.
Jag trycker i mig onyttigheter och känner mig fetare och fetare. Och efteråt kommer ångesten. Om jag bara kunde bli bra i foten, så att jag åtminstone kunde röra på mig lite.
Idag när jag hämtade in tvätten som hängt ute, var jag så nära att titta in i jordkällaren för att kolla om det inte fanns någon kvarglömd alkoholhaltig vätska, sen någon fest i sommar.
Rädslan för att faktiskt hitta någon, gjorde att jag inte tordes öppna dörren.
Med mina få kanaler är det bara skit på tv ikväll. Jag får trösta mig med att Martin Lidberg i kvällens Fångarna på fortet, är jäkligt het!
Jag hade tänkt att jag skulle åka in till Enköping för att hyra en film, men den lilla djävulen på min axel, som förser mig med ångest, satte stopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar