Jag trodde att när man "kom ut ur garderoben" så skulle det finnas åtminstone ett par förstående människor runt omkring en. Det enda som är runt omkring mig är tystnad. Ja, det är klart...min nyktra vän A, stöttar mig med samtal och sms, men han känner mig inte. Min vän B är tyst, efter att jag ifrågasatt honom varför han erbjudit mig en massa annan skit, istället för alkohol, när jag bad honom om hjälp att sluta dricka. Min andra vän M håller sig på avstånd. Jag förstår inte varför dom var med på resan hit, men sen gav upp när jag behöver dom som mest? I nöden prövas vännen, heter det väl, så jag antar att jag är vänlös.
Min lördagkväll blev inget AA-möte i Västerås. Mötet var kl 12 på dan och inte kl 19 som jag trodde. Imorgon kväll är det ett slutet möte i Enköping. Jag ska försöka att ta mig mod till att gå. Vet att alla som är där, sitter i samma båt som jag, så det borde inte behöva vara så läskigt. Men det är svårt och jag skäms så mycket!
Mina känslor just nu är blandade av ångest, tomhet, ilska, besvikelse och rastlöshet. Idag kommer inga tårar och det är jag tacksam för. Fast det är nu jag borde passa på att gråta, när barnen inte är hemma.
Jag fick ett sms av mamma igår. Hon undrade om hon kunde göra något för mig, att hon mår skit, när jag mår skit. Det låter nog bittert, men hon vill hjälpa mig 35 år försent. Jag avböjde.
Jag ska göra mitt bästa för att ta mig igenom en dag i taget. Jag ska försöka att hitta styrka i mina barn och hundar. På måndag ska jag ringa till Nyängen och boka en tid och sen ska jag kombinera mina möten där med AA-möten. Jag ska fixa det här den här gången! Jag vill fixa det här!
Jag läste att en alkobralla har tre valmöjligheter i livet:
Supa ihjäl sig.
Hamna på sluten psykiatrisk avdelning.
Bli nykter.
Jag väljer det sista. Fast resan dit skulle ju bli lite mer behaglig om jag fick droga mig under tiden ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar