Jag undrar om man verkligen måste analysera och gräva i det som har varit.... I alla fall i 20 års tid har jag grävt och rotat och försökt att finna svar, men egentligen så vet jag inte vad jag letar efter. Jag kan inte förändra det som har varit och några riktiga svar kommer jag aldrig att få. Det enda som jag är helt säker på, är att alkoholen har ett hårt grepp om mig och att jag måste göra mig fri. Den har alltid funnits nära till hands för mig och jag har alltid tagit den till mig, som ett flyktmedel, istället för att känna.
Innan jag lärde känna B så hade jag enbart ett alkoholmissbruk. Idag sitter jag och kämpar mot att inte berusa mig med vad som helst. Jag har stoppat i mig gräs och mängder av olika sorters tabletter och det var just det sistnämda som nästan tog livet av mig för ett par veckor sen. Det, blandet med lite fin starköl.
Sakta börjar jag se vad fan jag har hållt på med.
Jag har suttit med min tunga blöta offerkofta, som luktat illa och kliat,  jag har manipulerat mina vänner, ljugit och varit egocentrisk. Jag har sårat och gjort illa folk som bryr sig om mig.
Jag längtar så efter att bli frisk!
Jag ska klara av det den här gången. Jag förtjänar det. Min nyktra vän A sa till mig, att hans nykterhet är viktigare än hans dotter. För utan att vara nykter, kan han inte vara en bra pappa. Och han har rätt.
Min bästa vän M hörde av sig till mig igår. Jag bröt ihop och grät och grät och grät. Det är en konstig känsla att gråta utan att vara full. Det gör mer ont på något sätt.
 Jag känner att M kommer att finnas med mig på den här resan, mot ett friskt och nyktert liv. För mig är hon lika viktig som mina barn. Hon är den enda som känner mig innan och utan. Jag är tacksam för att hon fortfarande vill vara min vän. Kanske att jag behövde känna hennes avståndstagande mot mig, för att jag skulle inse, hur illa jag har betett mig.
Allting kan bara bli bättre nu.
Jag föddes för fyra dagar sen och nu väljer jag själv hur min framtid ska se ut.