fredag 26 augusti 2011

Identitet

Jag har aldrig varit riktigt glad. Jag vet inte alls vem jag är eller vad jag gillar och tycker om.
Har jag valt den här vägen jag går på själv, eller har jag omedvetet letts in på den?
Som nykter måste jag börja om från början och lära känna mig själv.
Som barn och tonåring hade jag ingen att jämföra mig med eller knyta band till. Ingen förebild eller vuxen att se upp till. Ingen kärlek att få av någon.

När jag presenterade mig själv för alkoholen vid 13 års ålder, blev jag någon. Jag blev cool och vuxen. En å annan kille såg mig och nån tjej tyckte att jag var tuff. Jag var äntligen
någon.
Jag tyckte om känslan av berusning från första början. Jag drack så ofta jag kunde och fick möjlighet.
Klart att det hände att jag några gånger blev så bakis att jag lovade mig själv att aldrig mer dricka, men det löftet höll inte i sig länge.

Jag har aldrig druckit en droppe alkohol under mina två graviditeter. Inte heller när jag har ammat. Och som småbarnsförälder drack jag inte heller så ofta. Jag var välsignad med två barn som inte sov en hel natt före 2 års ålder, men istället för att sova och vila upp mig när jag var barnledig, så gick jag ut och festade.

Jo, jag gillade berusningen. Jag visste inte att jag låg i en riskzon pga att alkoholism fanns på flera håll i familjen.
När jag tänker tillbaka på hur mina förhållanden har varit genom åren så ser jag inte mig själv, barnen eller mina pojkvänner som huvudrollsinnehavare. Det har varit alkoholen hela tiden.
Många gånger har jag tänkt "Hjälp, vad han dricker mycket. Är han en jävla alkis eller?"
I själva verket är det jag som har varit rädd för mig själv. Jag har tänkt att "om han inte dricker så mycket, så behöver inte jag heller göra det"

Jag har aldrig tackat nej till alkohol. Jag har gärna sett att folk fått utmana mig i vem som kan dricka mest. Jag  har tyckt att det har varit coolt att stå i baren och dricka ren vodka istället för en vanlig drink.
När SJ hade restaurangvagn på tåget till Stockholm, klämde jag minst 2 stora Mariestad på den 40 minuter korta resan dit. Även om kl bara var 12 på dagen.
På den tiden skämdes jag inte. Jag tyckte bara att jag var vuxen och ball.

Dom senaste åren har jag handlat så mycket på bolaget att jag har skämts. Ibland har jag åkte till Västerås för att köpa alkohol, för att systembolagspersonalen här, inte ska tro att jag är en alkoholist.
Jag har druckit öppet när det har varit fest, jag har druckit ur kaffekoppar när det har varit vardag.

Min dotter frågade mig häromdagen hur mycket pengar jag har lagt ner på alkoholen genom åren. Jag har ingen aning, men jag antar att jag skulle ha varit ganska förmögen om man kunde räkna ihop allt.

Om en timme ska jag vara hos Britt-Marie på Nyängen. Min lilla djävul på axeln sa åt mig tidigare idag att jag skulle ringa återbud. Min ängel på andra axeln sa, att jag ändå behövde in till stan för att handla lite. Ängeln och jag vann idag. Tror jag...Vi har inte kommit iväg än.

Inga kommentarer: