lördag 20 augusti 2011

Jag väljer att leva


Jag är bara 35 år.
Jag har druckit sedan jag var 13 år. Jag har alltid varit sifferblind, men min huvudräkning säger att det är 22 år. 22 års förtäring av alkohol, bortsett från två graviditeter, då jag har varit nykter.
För två veckor sedan vaknade jag på intensiven, med två gråtande vänner bredvid mig. Jag lurade döden med några få minuter. Eller så var inte min tid inne än. I alla fall så såg jag inget ljus i någon tunnel. Kanske tänkte HAN skicka mig några våningar ner...Jag vet inte...Jag vet bara att jag fick en ny chans.

Jag fick stanna på sjukhuset i 2 dygn. Det enda jag ville när jag låg där, var att åka hem till mina barn och mina hundar. Jag grät och grät och lovade mig själv att det skulle skulle vara slut på mitt missbruk. Jag skulle krama mina barn så hårt när jag kom hem och tala om för dom hur mycket jag älskar dom och hur fina och underbara dom är. Jag skulle även tala om för mina fula, utslitna pyjamasbyxor, hur mycket jag tycker om dom. Jag lovade mig själv att bli ödmjuk och tacksam.

Jag åkte från lasarettet till psykakuten, fastspänd på en bår, i en ambulans. Jag skämdes så att jag höll på att svimma. Ska det verkligen vara nödvändigt, frågade jag? Ni kan inte tvinga mig dit!! Men det var nödvändigt, sa sjukhuspersonalen och tvinga mig kunde dom. Hade jag vägrat så hade läkaren skrivit ut ett vårdintyg.
Så jag bet ihop, skämdes och skämdes lite mer.
Jag bad högre makter att ambulanskillarna skulle hålla fast vid sin tystnadsplikt och att jag inte skulle bli ett samtalsämne bland kollegorna på fikarasten.
Jag var livrädd att psykläkaren skulle tvångsomhänderta mig och att jag skulle få tillbringa kommande veckor på Ulleråker. Vad skulle jag säga till mina barn? Hittills hade jag sagt att jag hade fått ännu ett gallstensanfall och att det var därför jag var inlagd.
Jag åkte dock hem från psykakuten, ett par timmar senare med lite nya mediciner. En tablett som skulle tillgodogöra min redan antidepressivsa medicin, en tablett för att minska alkoholsuget och en tablett att somna på om nätterna.

Några timmar senare den dagen, sitter jag hemma, i en vilstol på gräsmattan och dricker en öl. Sedan en till.. och en till. Några tabletter kan jag inte ta, för dom är slut.
Mina dygn på sjukhuset har jag glömt, förutom då jag ska sova och hör sirener som tjuter inne i huvudet.

I två veckor till ungefär, fortsätter jag mitt drickande. Jag är förbannad och irriterad dygnet runt. Jag försöker att vara snäll och glad och känna tacksamhet för att jag lever, men jag kan inte!! Vad är det för fel på mig, undrar jag. Varför beter jag mig som jag gör? Jag vill inte dö. Jag vill bara må bra och kanske få skratta lite.

Jag dricker när barnen inte är hemma. Jag dricker när dom är hemma. Jag dricker när dom sover och när dom är vakna, men jag sköter det snyggt. Min vän B, sover hos mig i ett par nätter. Han tröstar och jag gråter. Fyllegråt. Äckliga, stora fylletårar, som aldrig tycks ta slut.
Jag skickar egoistiska och löjliga sms till min bästa vän M. Hon blir orolig och ringer polisen, som snart står på min trappa och knackar på. Min son står i duschen och missar precis polisen när dom åker härifrån.
Jag skickar ytterligare ett sms till M och tackar för att hon förstört för mig och att jag nu måste förklara för min son varför polisen var här. Jag klandrar allt och alla och sitter med den största och tyngsta offerkoffa som jag nånsin haft på mig.
En kväll pratar jag med min vän A, som jag har lärt känna via facebook. Han är en fd narkoman och alkholist och har varit nykter i snart 2.5 år. Dagen efter minns jag inte om vi har pratat eller inte. Jag har ett svagt minne av att vi pratat, men minns inte alls om vad.
Där någonstans känner jag att det får vara nog! Jag sätter mig i bilen och åker till Köping där A bor. Vi åker till en strand och sätter oss och pratar i några timmar.
A talar om för mig att jag är en alkoholist. ALKOHOLIST. ALKOHOLIST. ALKOHOLIST. Jag känner mig smutsig och ful. Äcklig.
Vad ska jag säga till barnen? Hur ska jag klara av att bli nykter och frisk och samtidigt mörka för dom?

Dagen efter mitt besök i Köping, berättar jag för barnen att deras mamma är en missbrukare. Dom tar det väldigt bra, i alla fall min son. Båda undrar såklart hur jag lyckats dölja det och mellan tårarna berättar jag hur jag smygit med mitt drickande mellan jobb och hemmaliv.
Senare samma kväll får jag ett sms av min dotter, som åkt för att sova över hos sin pojkvän. Hon skriver: Jag älskar dig mamma och jag är stolt över dig!

Jag har gjort mig osams med M, efter för många elaka sms, som sen övergår till desperata förlåt. Jag inser att hon har ledsnat och jag bryter ihop helt. Hur ska jag klara mig och mitt tillfrisknande utan henne? Jag tigger, bönar och ber, men hon vill inte prata. Jag gråter som jag aldrig tidigare gjort nykter och jag längtar efter alkohol eller någonting annat som kan berusa mig. Jag är så nära att ringa till B och be att han kommer hit med något, men en röst i huvdet säger : Du har berättat för dina barn. Du kan inte svika dom. Dom är ditt antabus.

Det här är min tredje dag som nykter och ikväll är det Mälaren runt och efterfest på motorgården. Jag har längtat efter den festen sedan förra året, men istället för att gå dit, tänker jag sitta på ett AA-möte med min nyktra vän A.

1 kommentar:

Elisabeth87 sa...

Vad duktig du är! Du ska verkligen vara stolt över dig själv för du är verkligen en stark person som värdesätter dina barn framför alkoholen.. :) jag har haft en alkoholist till låtsaspappa och det var hemskt..