Hästarna

När jag var liten, växte jag delvis upp hos min mormor och styvmorfar. Dom hyrde ett hus vid en herrgård som heter Ekholmens gård.
På gården föddes det upp halvblod och jag spenderade all min tid i stallen på gården.
Trots att jag var rädd för min styvmorfar, så ville jag spendera alla helger och lov där.

För mig var tiden hos hästarna min räddning. Där kände jag mig trygg och lycklig. Stress fanns inte, jag visste nog inte ens vad det var för något.

Jag vaknade, gick till stallet, fodrade, släppte ut, mockade, ströade, sopade, red, smörjde läder, gosade med stall och ladugårdskatterna, släppte in, borstade och fodrade, sov och så fortsatte det.
Jag älskade det!

Jag var knappt 8 år när jag hanterade dom här stora djuren. Jag blev kraftigt utnyttjad, det har jag ju förstått, men det gjorde inget. Jag älskade hästarna.

Fast att det har gått 25 år, så minns jag än idag varenda häst som fanns på gården. Jag minns alla deras nam.

Det strök omkring en gammal shettis på gården som hette Rosamunda. Hon var 32 år och helt blind, men gick lite som hon ville på gården. Ibland stod hon i mormors trädgård och åt äpplen, ibland stod hon mitt ivägen och flyttade sig varken för personbilar eller mjölkbilen. Hon hade ingen box eller spilta, hon var fri att gå precis vart hon ville, när hon ville.
I alla år som jag spenderade på Ekholmen var Rosa 32 år. Jag undrar hur gammal hon var egentligen.

Min mamma tyckte inte om att jag var på gården. Än idag kan jag inte förstå varför. Jag var orädd, lycklig och fick spendera all min tid med att göra det jag älskade mest.

Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka ron och lyckan som jag kände där och då. Det fanns ingenting som hette stress, klocka eller press. Jag var fri och mådde bra.

Det bästa jag visste var att sova på höskullen tillsammans med stallkatterna. Vi bäddade ner oss i löshöet några meter ovanför sovande hästar och låg och lyssnade på tystnaden.
Det var lycka för mig!

Önskar er alla en fin dag!

Kram!