Umgänge

Varje dag som min son kommer hem från skolan, tittar han lite misstänksamt på mig och frågar om jag har sovit. Jag ljuger och säger nej.

Att sova är enklaste sättet just nu, för att undvika ångesten. Helt fel antar jag, men det enda jag förmår mig att göra. Jag drömde precis att jag kämpade emot att ta ett återfall. Till och med i drömmarna är den lilla fan framme.

Idag har jag använt en livlina. Jag messade till O och frågade när det var ett NA-möte. Skrev att jag var lite trött på "min" grupp och att jag behövde miljöombyte. Han frågade varför jag var trött på min grupp och efter att fått tänkt en liten stund, kom jag på varför.
Medlemmarna i min grupp bryr sig om mig. Dom kanske till och med känner mig lite. Och jag har visat mig sårbar inför dom.

Jag måste åka in till stan och handla idag. Måste bara vänta tills bolaget har stängt. Jag vågar inte ta några risker.

Fick nyligen ett sms av J. Önskar att han inte var där borta i skitjävla Thailand. Eller gör jag det?
Där borta kan han bara bry sig om mig på håll. Det finns ingen risk att han kommer åt mig.

Min son säger åt mig att jag måste börja umgås med folk igen.
Jag säger att jag inte vet hur man umgås utan alkohol.
Löjligt säger han.
Han menar att jag inte har varit full 24/7.

Då skyllde jag på att jag även har en depression. Att den gör så att jag inte kan umgås med folk.

O skrev i ett sms, att jag inte blir frisk av att ligga på soffan. Jag måste ta mig ut och möta mina rädslor.
Jag vet.
Jag ska.
Snart.