måndag 17 oktober 2011

Gråtmaraton

Tog mig iväg till mötet. Det kändes bra för stunden, men nu har jag sån vidrig ångest igen, att jag inte kan andas.
Jag märker att min väns drickande påverkar mig väldigt mycket.
Hade svårt att koncentrera mig under delningarna och satt mest och tänkte på att dricka.

Jag har aldrig ogillat att vara ensam, tvärtom. Jag har föredragit ensamheten.
Nu är den jättesvår att hantera. Det verkar som om alla runtomkring mig har nära vänner eller pojk/flickvänner.

Som det känns just nu klarar jag bara av människor med samma problem som jag, men jag vill inte tränga mig på någon eller be någon följa med mig hem.

Jag känner mig klängig och patetisk.
35 år gammal men har ett beteende som en 5-åring.
Ett exempel på det var när D och O kramade mig efter mötet.
Jag ville inte släppa taget. Jag ville inte att dom skulle släppa taget.

Sådär ja, då var det dags för ett maraton i tårar igen.

Önskar er en fin kväll!
Kram!

2 kommentarer:

Gubben sa...

hittade din blogg, vilken jag tcker är väldigt intressant. Tror eller rätttare sagt VEt att du kommer klara av dina mål gällande alkohol samt skånelänge.
Tack för en intressant blogg samt lycka till!

Maria sa...

Hejsan

Jag vet inte hur jag hittade in på din blogg, det va genom en annan blogg iallafall.
Och jag känner verkligen att jag vill skriva några rader.

Jag är 30år och har en mamma som vart alkolist sen innan jag föddes.
Varje dag har vart ett helvete. Och jag har alltid undrat varför, mamma varför??

Genom att läsa din blogg förstår jag mer.

Och jag är sååå imponerad av dig!!! Du är sååå otroligt duktig. Och ger dina barn en nykter mamma. Min enda dröm har vart att min mamma ska bli nykter, men det kommer aldrig att hända. Det vet jag. Sen ser jag dig, du starka människa som kämpar igenom varenda dag, och ger dina barn chansen till " ett normalt" liv med dig.

Jag förstår att kampen måste vara fruktansvärd svår. Men du klarar det!!! Ge aldrig upp!!!

Jag vet hur det är att ha växt upp och ha känt känslan att man inte haft någon, precis så har jag haft det. Och jag mår aldrig till 100% bra. Såren ligger och gror inom en. Dom läker liksom aldrig. Man får lära sig att leva med dem, tyvärr.

Kom igen du klarar detta!!!

Jag hejar på dig och kommer följa dig.

Många kramar Maria