Heja mig!

Dom senaste åren som jag drack, sa en röst i huvudet till mig: "Du är nog en alkoholist".
Jag lyssnade på rösten, men fortsatte att dricka ändå.
Jag SKA sluta dricka. I alla fall dricka mindre.
Så blev det ju inte.

Jag behövde aldrig gömma flaskor. Det fanns ingen som kollade hur mycket jag drack.
Eller var det verkligen så?
Jag smugglade hem lådor med vin.
La in 3-litersboxen i skafferiet i smyg.
När jag druckit färdigt, gömde jag kartongen eller flaskan bakom soffan, så att ingen skulle se att jag druckit upp.
Så nog gömde jag allt, även om det var tomma flaskor och inte halvfulla.

Jag har aldrig haft abstinens när jag haft tomt på alkohol hemma.
Eller?
Den sista tiden jag drack, skakade mina händer, när jag öppnade kartongen för att fylla första glaset.
Om inte det är abstinens, vad är det då?

Smusslandet med drickande i te och kaffekoppar...
Jag hade gömt en kartong med vin i skohyllan i hallen, så att inte B skulle se eller höra när jag fyllde på min kaffekopp, en gång när han var här.
Jo,men där har vi det!
Jag gömde ju visst!

Han hörde såklart att jag fyllde på kaffekoppen, men sa inget då.
Det berättade han för mig häromdagen.

Mängder av litervis med alkohol har jag druckit i det här huset.
Det var inte här mitt missbruk blev okontrollernade ohållbart, men det var här det hände saker, som jag aldrig trodde att jag själv skulle göra.
Det var medans jag bodde här, som jag satte mig bakom ratten och kvaddade min bil, dyngrak.
Det var medans jag bodde här som jag föll ner från ett hustak och blev blå från axel till fotled, dyngrak.
Det var medans jag bodde här som jag överdoserade tabletter och alkohol och nästan dog, förtvivlad och dyngrak.

Jag hade ett helvete dom första (framförallt) 2 månaderna som jag blev nykter.
Abstinenser, mardrömmar, svettningar, tårar, sorg, ilska och självömkan.
Jag ville lägga in mig på ett behandlingshem och hoppades att det var lång väntetid, så att jag kunde supa järnet tills jag fick plats.
Hittade dock inget hem där jag även fick ta med mig hundar och inte heller hade jag råd att betala för en behandlingsplats själv.

När jag läser bloggens början, ser jag att jag har kommit en bra bit på vägen.
SM säger att jag ska vara snällare mot mig själv och inte slå på mig så hårt.
När jag ser vad jag faktiskt har gått igenom och hur långt jag nått, så är jag värd en jäkla massa cred!
Jag har kommit så här långt, utan hjälp av myndigheter eller behandlingshem.
I ROCK!

Heja mig!
Jag är fan bra :)