Jag inser nu att jag inte bara har haft problem med alkoholen.
Jag har haft problem med livet.
Hela livet har jag gått omkring med en offerkofta på mig.
Stackars mig, jag fick ingen kärlek som barn.
Stackars mig, jag har aldrig haft några riktiga vänner.
Stackars mig, jag har bara haft skitjobb med låg lön.
Stackars mig, jag har alltid blivit trampad på.
Stackars, stackars, stackars mig.
Är det så jävla synd om mig egentligen?
Klart att det inte är.
Jag har valmöjligheter. Varje dag!
Men offerkoftan är enormt bekväm, varm och skön.
Den har alltid varit nära mig och den är svår att bara slänga, efter så lång tid.
Som ett par utslitna favoritjeans, man bara älskar.
Ingenting kommer att bli bättre genom att bara sitta hemma på soffan och älta.
Det förstår jag.
Jag vill leva.
Njuta av livet.
Umgås med folk.
Leva i nuet.
Det måste bli ändring!
Jag har valmöjligheter!
2 kommentarer:
Ja även jag kan känna att det är synd om mig. Fast nu mera så tänker jag så som här att det kunde faktiskt ha vart värre. Jag kunde ha dött den där morgonen 1995 eller överlevt med ännu värre skador än dem jag fick.
Känner igen mig så väl i allt du skriver här i inlägget. Vill inte må såhär....men så bekvämt. Ändring...BASTA!!
Va fint du gjort i bloggen :) Kram
Skicka en kommentar