Aldrig mer

Jag trodde aldrig att min kamp mot alkoholen skulle bli så här svår som den är. Sen det här året började så har jag försökt sluta dricka vid två tillfällen. Dom gångerna har inte ens varit i närheten av vad jag känner nu!
Kanske att det känns så svårt nu, för att jag verkligen är tvungen att sluta, för att jag stängt dörren till alkohol pga att jag berättat om mitt missbruk för mina barn.

Jag vet att jag inte kan sluta att dricka för någon annans skull än min egen, och fortsätter jag mitt supande kommer jag att hamna ett par meter under jorden och mina barn blir utan mamma.

Det borde ju vara hur enkelt som helst att låta bli alkohol, med tanke på hur konsekvenserna kan bli om jag dricker. Det är inte enkelt.
Jag har levt med alkoholen så länge, att jag inte vet vem jag är utan den. Den har alltid varit min räddare, min vän, mitt sätt att fly. Men den har också fått mig att göra helt vansinnga saker, den har fått mig att gråta och den tog nästan mitt liv.

Jag kommer med största sannorlikhet aldrig mer att kunna dricka. Alkoholisten i mig säger att jag offrar något, men mitt hälsosamma jag, säger att jag är värd att leva ett friskt liv. Jag är värd att behandlas bra och jag är värd att älska mig själv och bli älskad.
Så länge alkoholen finns vid min sida kommer detta inte att bli möjligt.

Jag har kommit en liten, liten bit på rätt väg. Jag har en enormt lång resa framför mig.
Det är verkligen jättetungt, men samtidigt spännande. Spännande att se vad livet har att erbjuda mig som nykter :)