Jag delade om min sorg för att aldrig mer kunna dricka. Att jag fortfarande känner sug och att det är svårt att hantera.
Jag är så glad över att jag har "min" alkisfamilj. Dom stöttar mig enormt mycket. Alla säger att det kommer att bli lättare framöver och jag tror dom. Allihop av dom har befunnit sig där jag är nu.
Jag tror att det är väldigt viktigt i en alkoholists tillfriskning att ha andra nyktra alkoholister att prata med. Jag har förstått det mer och mer, för varje möte jag gått på.
Jag har aldrig haft någon som funnits för mig när jag växte upp, varken som barn eller tonåring. Jag har aldrig varit en bästa vän för någon. Den jag har haft som bästa vän, har alltid haft en bättre vän än jag. Jag har aldrig haft ett lyckligt förhållande. Jag har inga föräldrar jag kan prata med eller som pratar med mig.
Så har det alltid varit och i många fall har jag själv sett till att olika relationer rasar samman.
Jag hanterar min ensamhet bättre än att vara bland folk.
Jag har fått så många telefonnummer av mina AA-vänner, men jag ringer inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Och ju mer dom säger att det är viktigt att prata av sig, desto längre ifrån blir dom här telefonsamtalen.
Jag har alltid klarat mig själv och det är bättre än att hela tiden bli sviken.
Jag vet att jag måste jobba på den här biten, men vem ska jag våga släppa in?
Hoppas att ni har en fin fredagkväll!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar