Magen är full av kanelgifflar (som nu känns som en stor degklump), cola och mazariner (mitt och min yngstas fredagsmys till Idol och Red riding hood).
Nu sitter jag här och känner hur jag expanderar ännu mer. Inte ett dugg trött är jag. Kan bero på allt socker.
Min stora hund sover oroligt bredvid mig. Rätt var det är kastar han sig upp och morrar ut mot fönstret. Det känns sådär.
Min lilla hund är också orolig, men av en annan anledning.
Anledningen heter diarré och det känns också sådär.
Kanske ska försöka att läsa lite en stund. Boken jag fick av AA har jag helt och hållet lagt ifrån mig. Jag antar att den blev för jobbig att läsa, var som att den var skriven direkt om mig. På sätt och vis är den ju det också. Alla vi alkisar är ju likadana. Åtminstone vårat beteende.
Innan jag slutade dricka den här vändan, medans jag fortfarande hade tankar på att sluta, var jag livrädd för att min kropp skulle kollapsa utan alkoholen. Jag tänkte att min kropp var så konserverad av alkohol, att om jag slutade skulle kroppen bli sjuk.
Jag tänker på människor som har lyckats ta sig ut ur ett missbruk, oavsett vad för slags missbruk det är. Vilka hjältar och hjältinnor!
Jag har ju jobbat inom missbruksvården (ironiskt, jag drack lika mycket då) och stöttade klienter med samtal och vårdplanering, men inte förrän nu förstår jag vilket helvete dom gick igenom.
Natti, natti!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar