Mamma

Egentligen har jag inget behov själv av att prata eller skriva om min relation till min mamma, men jag får många frågor om just detta.
Vi har aldrig haft ett bra förhållande, hon och jag. Jag kan inte minnas att hon någonsin talade om mig för mig att jag var bra eller fin. Hon har sagt att hon älskar mig en enda gång som jag kan minnas och då sa hon det på engelska.

När jag var 2 år gammal, så separerade min mamma och pappa. Efter det så bodde vi själva i några år, jag, min bror och min mamma. Min bror har inte bott med oss hela tiden, utan flyttade senare till pappa på heltid.
När jag var 8 år, träffade min mamma en ny man och vi flyttade hem till honom. Efter ett par år fick jag en lillasyster. Också dom separerade och vi flyttade runt en hel del, allt från Boden till Halmstad.

När jag var ungefär 12 år, bråkade jag och min mamma så mycket att hon kopplade in socialen och ungdomsgruppen.
 När jag var 13 fick jag flytta till mitt första tonårshem.
14 år gammal flyttade jag till mitt första fosterhem.
15 år gammal bodde jag på ett låst ungdomshem i Enköping.
16 år gammal, ett nytt fosterhem.
17 år gammal, ett hem för gravida tonåringar.

Det ska tilläggas att min mamma aldrig har haft problem med droger eller alkohol. I tonåren tog jag själv på mig skulden för alla bråk och tyckte att jag var dålig människa. Så här i efterhand, vet jag att det inte handlade om mig, att jag bara var en liten och kärlekstörstande tjej. Det var min mamma som hade psykiska problem, inte jag.

Jag har aldrig suttit i mammas knä och känt kärlek. Dom få gånger hon kramade mig, kunde jag riktigt känna hennes rysningar.

Jag var en kaxig och störig liten tjej i början av tonåren. Jag var uppkäftig mot vuxna, struntade fullständigt i dom regler som sattes upp för mig. Jag betedde mig som dom vuxna sa att jag gjorde. Så som dom förväntade sig av mig.

Det enda jag ville, var att någon skulle bry sig om mig. Att någon skulle se mig, krama mig och tala om att jag duger. Att det inte var något fel på mig.

Jag har som vuxen fått höra av folk som jobbade på den låsta avdelningen på tonårshemmet där jag bodde, att flera av personalen tyckte att jag var ett hopplöst fall. Det skulle gå åt helvete för mig.

Dom hade rätt på ett sätt, men fel ändå. Jag fastnade i alkoholens grepp, men jag har även gjort ett fantastiskt jobb, vad det gäller mina barn. Jag har klarat mig helt själv, alltid försörjt mig och barnen själva, aldrig haft föräldrar som hjälpt mig med barnpassning. Båda mina ungar är fantastiska varelser. Dom är hjälpsamma, ödmjuka, kloka, omtänksamma och kärleksfulla! Jag är så stolt över dom!

Vi är fyra syskon från min mammas sida och ingen av oss har bott hemma längre än till 13 års ålder. Min äldsta bror (som jag inte har nån kontakt med) flyttade till fosterhem långt innan jag föddes.
Min andra bror flyttade till pappa innan han fyllt 10. Jag flyttade till ungdomshemmet när jag var 13 och min syster tror jag var lika gammal, när hon flyttade till ett familjehem

(Det ska tilläggas att jag inte är helt säker på siffror och tidpunkter, då jag har många luckor från min barn och tonårstid.)

Jag har upplevt att det har stuckit lite i ögonen på min mamma, att jag lyckades bättre än hon. Hon hade nog helst sett att jag inte klarat av att uppfostra två barn, klarat av att jobba och försörja oss själva.
Under min uppväxt jobbade aldrig min mamma.
Jag minns en gång när jag var 14 år och mamma och jag hade ett jättegräl. Hon skrek åt mig att jag skulle misslyckas med allt och att jag skulle bli precis som hon och mormor. Jag minns att jag tänkte "vad är det för fel på mormor?", men kanske att det fanns en anledning till att mamma hade såna psykiska problem som hon hade. Och även har idag.

Jag har ältat min uppväxt tusen och åter tusen gånger, och inser att jag inte kan göra något åt den. Det som har varit, har varit och det är bara att acceptera.

Jag tycker synd om den lilla flickan som jag en gång var. Det var inte hennes fel att hon inte fick kärlek.
Jag tror att hon börjar förstå det mer och mer.

Kanske att jag framöver kommer att funka bättre med min mamma. Jag tror ju nånstans att alla föräldrar gör så gott dom kan, efter deras egna förutsättningar.

Jag är inte arg på min mamma för det som har varit. Att jag har så svårt för henne, beror på något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske för att jag kände, redan för länge sedan, att jag vuxit om henne mentalt.
Vi är extremt olika vad det gäller tex samhällssyn och värderingar.


Min mamma är en trasig person.
Jag är en trasig person.
Just nu är den kombinationen inte bra.
Vad som händer sen, det vet ingen, men just nu behöver jag bara människor i mitt liv, som tillför mig positiv energi :)