Stod och diskade lagom irriterad (varför är jag den enda i familjen som diskar frivilligt??) Travade glas på glas och till sist så rasade naturligtvis berget av ren disk.
Min underbara äldsta hör mitt arga skrik och porslin och glas som rasar, så hon kommer snabbt in i köket och frågar om jag behöver hjälp. "JA" säger jag argt och tar ett trasigt vinglas och ska liksom slänga ner vinglasfoten i kupan.
Kracsh.
I min hand.
Aj.
Blod.
Panik.
Ledsen dotter.
Mer blod.
Mer panik.
Svimmar.
Jag har aldrig sett så mycket blod komma från mig själv och blev rädd att jag måste åka in och sy.
Var tvungen att byta kompress tre gånger på tre fingrar, innan blodet stillade sig.
Jaha, vem ska diska nu?
Mina barn är väldigt hjälpsamma. När jag tvingar dom. Och jag hatar att tvinga dom.
Det blir så dålig stämning.
Jag hatar att behöva bli arg för att det ska hjälpas till hemma. Eller att jag får sura blickar när jag ber dom.
Jag har nästan alltid levt själv med mina barn och jag har tidigt lärt dom att vi ska hjälpas åt med saker och ting i hushållet.
Och det var bättre innan dom blev tonåringar. Så jag antar att detta är nån slags tonårslathet.
Tråkigt är det i alla fall.
Jag har varit på ett fint AA-möte ikväll. Jag hoppades att "min" lillkille skulle vara där och det var han också. I min delning förklarade jag för honom hur jag kände igen mig i honom och hur det hjälper mig i mitt tillfrisknande. Han väcker en massa känslor och sorg i mig, men jag antar att det är bra. Jag antar att jag behöver sörja för mig själv, eftersom jag alltid har lagt locket på och bedövat med alkohol.
Efter mötet så fick jag en sån varm kram av skitungen. Det betydde oerhört mycket för mig. Jag vet inte hur jag ska förklara...Det var som att förlåta en liten del av mig själv.
Jag känner att han kommer att bli väldigt betydelsefull för mig framöver.
På fredag är jag hembjuden till min favvoalkis-tant L på filmkväll. Det är rätt många som ska dit från gruppen och jag hoppas att jag är så pass stabil, att även jag kan komma.
Ha en toppenfin kväll!
Kram
3 kommentarer:
Vill bara säga att ävendu hjälper mig väldigt mycket trots alla olikheter. Dels är jag man och dessutom en gammal gubbe. Fast du på minner mig om hur jag började min nykterhet i AA så tack BM.
Kämpa på, oavsett var man hittar sin styrka så är det skönt när man hittar den.
Har lärt känna en kille via mitt gym som gått igenom det du går igenom och jag känner igen mig i er fast med mitt matberoende som jag kämpar med.
Stor kram
Hoppas att det gick bra med din hand.
Tack för att du kikade in till mig.
Men du... Vad modigt du är som skriver öppet om din kamp. Verkligen modigt alltså.
Starkt av dig att berätta för andra om hur du mår och hur det går för dig.
Fin är du också.:-)
Ta hand om dig! En stor kram från mig.// Stina
Skicka en kommentar