Den första januari i år, kastades alla tomflaskor och tomma vinkartonger. Alla tabletter som jag hade, spolades ner i toaletten och den lilla alkohol som fanns kvar, hälldes ut i vasken.
Det var skönt att vara nykter. Jag behövde inte lukta gammal vinandedräkt på jobbet. Jag kunde när som helst skjutsa eller hämta min barn nånstans om det behövdes.
Jag gillade att vara nykter.
I två månader höll det.
En fredagkväll hade en kollega bjudit hem mig till sig. Jag ville egentligen inte dricka, men blev så frestad att jag inte kunde tacka nej. Ett glas blev två glas och två glas blev fem glas och helt plötsligt så satt vi på krogen.
Efter den kvällen var det kört och mitt drickande började igen. Det fortsatte fram till juni nån gång.
Den enda person som har vetat om mitt missbruk är min kära vän M.
Jag kände dock att jag var tvungen att berätta för B, eftersom vi umgicks så mycket då. Jag var livrädd att han skulle bryta kontakten med mig, när han fick reda på att jag var en alkoholist.
Det gjorde han inte. Han blev tvärtom glad, över att jag berättade och sa att vi skulle fixa det här tillsammans. Han lovade mig att han skulle stötta mig i mitt beslut, att än en gång sluta dricka.
Samma dag som jag berättade för B, frågade jag honom om vi inte skulle dricka lite vin tillsammans en sista gång. Självklart, svarade han och åkte in till bolaget och köpte en box.
Den tog slut senare samma kväll och dagen efter ställde jag samma fråga. Svaret blev detsamma. "Självklart, jag fixar vin efter jobbet."
Så där höll det på i någon vecka. Jag bad B att stå emot när jag bad honom om alkohol. "Snälla, snälla, du måste säga nej till mig. Jag vill inte dricka, men klarar inte att bara lägga av". B lovade att stå emot.
Han stod emot jävligt dåligt.
Vi delade på en box varje dag i en vecka, men jag insåg till slut att det var ohållbart att hålla på så där.
Jag tog kontakt med Nyängen och började gå på samtal där en gång i veckan. Jag gick där i någon månad. Varje vecka frågade Britt-Marie hur veckan varit och om jag hållt mig borta från alkoholen. Det svarade jag ärligt på att jag hade, men jag talade inte om att jag börjat stoppa i mig tabletter igen istället.
B var min lilla pillerbutik. Han kunde fixa vad som helst till mig. Jag ville gå ner i vikt och bli tight i kroppen. Inga problem, sa B. "Jag beställer tjejsteroider till dig."
Jag hade problem att somna på kvällarna. Inga problen, B fixade insomnings och sömntabletter.
Jag ville bli ännu smalare. B köpte efederin till mig. När efederinet inte gick att få tag på här i stan, erbjöd han mig att fixa tjack.
En kväll, när jag var så sjukt sugen på att berusa mig, blandade B i ordning en grogg till mig bestående av ett glas vatten med 10 st 50 mg tramadolkapslar. Det borde ha nockat vem som helst, men jag kände absolut ingenting. Både B och jag tyckte att det var konstigt, men i efterhand har jag läst att om kroppen har utvecklat en tolerans mot alkohol, så har den även utvecklat tolerans mot andra droger.
Gräs var också något B fixade åt oss. Vi rökte inte dagligen direkt, men beställde han en femma, var den slut på nolltid. Och det beställdes en del femmor under den här perioden.
Jag ska inte säga att det är B´s fel att jag började att missbruka annat i stället för alkohol. Jag är en vuxen människa, som kan ta egna beslut. Men när man är inne i ett missbruk, då är man inte stark. Det är svårt att stå emot.
Efter att jag vaknade upp på intensiven, då jag lurade döden, frågade jag B, varför han erbjudit mig annat, istället för alkohol, när jag bett honom om hjälp att sluta missbruka. Hans svar var :"Jag fixade inget åt dig, som du inte själv ville ha".
Sagt av mannen som påstod sig vara min allra bästa vän.
Jag fortsatte att kröka ett par veckor till efter min sjukhusvistelse. Helt vansinnigt! Ett par timmar efter att jag kom hem, satt jag på gräsmattan och drack öl.
Dagen efter åkte jag till bolaget och köpte en box vin och sådär fortsatte det.
För varje gång som jag har bestämt mig för att bli nykter och sen börjar dricka igen, blir mitt drickande mer destruktivt och mina minneluckor värre.
Min yngsta sa till mig häromdagen att: "Mamma, du får dricka för mig igen, bara du inte dricker som du gjorde förut".
Jag förklarade för honom att jag aldrig mer kan dricka.
Min kropp tål inte alkohol.
Jag är en alkoholist.
2 kommentarer:
Det är riktigt tufft, men tyvärr nödvändigt, att rensa bland bekantskapen för att hålla sig nykter. Jag klarar inte av att umgås med vissa som jag vet skulle ge med sig om jag frågade efter alkohol. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag - i dagens läge - är så pass svag att jag själv skulle övertala någon annan som höll upp att vi kunde dricka ihop *skämmas*
Kramizar & kärlek <3
Vilket tufft liv du har levt och jag tycker att du är en riktig hjälte som tar dig ur allt det gamla.
Skickar en massa, massa pepp-kramar
Skicka en kommentar