måndag 19 september 2011

Tårar



Det var massor av folk på mötet ikväll! Många som jag aldrig träffat tidigare. Vi hade tre jubilarer idag, en som firade 1 år, en 5 år  och en 23 år  .                                                                                                                                         
                                                                                                                                                      
Det finns en liten kille som inte är mer än 18 som har börjat gå i våran grupp. Han är så fin, men  så full av självförakt och ledsna känslor. När han delade ikväll, så kunde jag inte hålla tårarna  tillbaka.När han pratade, så var det som att han var jag, fast en yngre variant av mig. Jag ville bara hålla om honom och krama honom hårt och länge. Så sorligt att vara så ung och ha levt det livet han har levt. Men bra att han så tidigt kan göra något åt det och fortsätta livet på en bättre bana.       

    
Det var ett jobbigt möte känslomässigt. Stannade kvar en stund efteråt och pratade lite med mina medalkisar. Jag är inte ensam om att isolera mig som jag gör. Alla har gått igenom samma sak som jag gör just nu. Det kändes skönt att höra.                                                                                            

Jag grät hela vägen hem. Blev tvungen att stanna en stund, för att jag inte såg vägbanan. Jag grät för att jag fick en sån crappy uppväxt. Jag grät för att ingen vuxen såg mig när jag växte upp. För att jag aldrig fick kärlek av en enda jävel. Jag grät för att jag känner mig så ensam, för att jag inte tycker om mig själv. Jag grät för att jag aldrig har haft ett sunt förhållande och för att jag alltid låtit mig bli trampad på. Jag grät för att jag saknar min farmor så oerhört mycket och för att jag inte har några föräldrar som bryr sig om mig.        

Nu känner jag mig mest tom och trött. Och sjukt sugen på att berusa mig. 



Kram och kärlek till er alla där ute! Stort tack för det stödet ni ger mig!                                                                  


2 kommentarer:

Susanne sa...

Min väninna som varit nykter sedan maj, trodde oxå att hon var ensam tills hon gick på möten med medalkisar. Det har stärkt henne jättemycket.
All kärlek till dig.

n00bis sa...

Skönt att få gråta. Att få ur dig en massa skräp som legat där länge.
Du är så grym tjejen! Dagarna bara tickar iväg. Skönt att du börjar känna dig mer avslappnad på AA.
Kramizar & kärlek <3