Familj

Ibland saknar jag min familj. En riktig familj med riktiga blodsband, en familj som jag aldrig har haft.
En mamma som bjuder hem sina barn på söndagsmiddag då och då. En mamma som längtar efter sina barnbarn och ringer och ber att få låna hem dom en stund.  En mamma som fikar med sin dotter på stan. En mamma som alltid älskar sin dotter, oavsett vad.

En syster som jag kan ringa till varje dag, som också ringer till mig. En syster som jag kan berätta hemligheter för och som jag kan skratta tillsammans med.  En syster som jag kan sitta tyst med, som ändå förstår mig precis. Och jag förstår henne.

Två bröder. Två stora, starka bröder som retar mig och älskar mig. Som jag älskar dom.

En pappa som jag kan luta mig emot, när det stormar. En pappa som kramar om mig och säger: "Det ordnar sig, lilla gumman". En pappa som är närvarande och intresserad av mitt liv. En pappa som alltid älskar sin dotter, oavsett vad.

Jag brukar säga att  "Man kan inte sakna något som man inte har haft". Fast det kan man nog.
Inte det att jag inte är nöjd med min underbara familj som jag har. Jag och mina barn är världens bästa lilla familj och jag skulle inte byta bort det mot något i världen, men en liten tomhet finns det inom mig.
En saknad och en önskan. Inte bara för min skull, utan även för mina barns. Kanske mest för deras.

Jag är inte ledsen. Jag har haft min uppväxt och den har varit min verklighet. Det går inte att ändra på. Men ibland, när jag hör en kompis berätta, eller ser på en film, när en mor och dotter umgås, då kan jag känna en form av saknad.

Till mina barns stora fasa har jag sagt ,att det varje söndag ska ätas söndagsmiddag hemma hos mig, efter att dom flyttat hemifrån.
Jag vill vara den mamman som dom alltid kan komma till, alltid ringa till, oavsett om dom är glada eller ledsna.
Jag kan inte ens föreställa mig hur häftigt det skulle kännas, att en gång få barnbarn (Gode gud, jag hoppas att det dröjer).
Min älskade farmor sa på sin 90-årsdag, när hon tittade runt i lokalen där festen hölls: "Alla dessa människor! Tänk, dom kommer ifrån mig".

Jag saknar min farmor väldigt mycket. Hon var den enda person som jag kände ,som älskade mig precis så som jag var. Jag önskar att alla fick ha en sån farmor i sitt liv.